Arv kan avgöra frakturrisk
I medelåldern och åren kring pensionsåldern har ärftliga faktorer stor betydelse för benägenheten att drabbas av benbrott, i synnerhet höftfrakturer. För de allra äldsta däremot spelar det genetiska arvet liten roll för frakturrisken.
— Vi ser ett betydligt starkare samband mellan genetiska faktorer och frakturrisk än vad andra studier påvisat. Ändå står det klart att det är livsstilen som har den avgörande betydelsen för benbrott hos de allra äldsta, säger docent Karl Michaelsson vid Akademiska sjukhusets ortopedkirurgiska klinik.
Studien bygger på uppgifter från det svenska tvillingregistret. Av mer än 33 000 tvillingar hade drygt 6 000 drabbats av åtminstone en fraktur någon gång efter 50 års ålder.
Det fanns överlag inga stora skillnader i förekomsten av benbrott mellan enäggs- och tvåäggstvillingar. I vissa åldrar var det däremot vanligare att båda tvillingarna i ett tvillingpar haft en viss fraktur om de var enäggs- än om de var tvåäggstvillingar.
— Dessa olikheter är ett mått på det genetiska arvets betydelse för frakturrisken. Det beror på att enäggstvillingar har identiskt lika uppsättning av gener, medan däremot tvåäggstvillingar bara delar cirka hälften av sina gener, förklarar Karl Michaelsson.
"Fokusera på livsstilsförändringar"
Enligt forskarnas kalkyler är det framför allt före 70 års ålder som det genetiska arvet har betydelse för risken för benbrott.
— I synnerhet för höftfrakturer har i den åldern det genetiska arvet minst lika stor betydelse som livsstilen och andra miljöfaktorer, säger Karl Michaelsson.
Från 80 års ålder och uppåt fanns däremot inget tydligt samband mellan genetiskt arv och frakturrisk. Det är i dessa åldrar som benbrott är allra vanligast och har de mest förödande följderna.
— Det understryker behovet att fokusera på livsstilsförändringar för att förebygga frakturer bland de allra äldsta. Dit hör att vara så fysisk aktiv som möjligt, låta bli att röka och undvika att bli mager, säger Karl Michaelsson.
Den nya studien kan inte besvara frågan om vilka genetiska faktorer som ökar risken för frakturer i 50- till 70-årsåldern.
— Vår studie visar tydligt att det finns sådana ärftliga faktorer, men det krävs mycket mer forskning för att ta reda på exakt vilka gener det är som påverkar risken för benbrott i dessa åldrar, säger Karl Michaelsson.
Att ens mor eller far haft en benskörhetsfraktur redan i övre medelåldern kan vara en varningssignal om att man själv kan ha ärvt sådana "benbrottsgener" och kan ha extra stor nytta av regelbunden benstärkande fysisk aktivitet, till exempel dans, jympa eller långa hundpromenader i skogen.
— I dessa fall kan också finnas skäl att kontakta sin läkare för att få remiss till en undersökning av bentätheten. Om den visar sig vara låg kan man överväga att också sätta in behandling med benstärkande läkemedel, säger Karl Michaelsson.
Den nya studien har genomförts av forskare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Karolinska Institutet i Stockholm. Den publiceras i dag tisdag i det nya numret av medicintidskriften Archives of Internal Medicine.
Så jobbar vi med nyheter