Efter en lyckad stamcellstransplantation blev Aria Tavakoli friskförklarad. I dag är han 13 år och vet vad han vill jobba med som vuxen. "Jag har blivit inspirerad av min sjukdom att bli läkare och forska om leukemi", säger han.
Aria Tavakoli möter upp mig tillsammans med sin pappa och lillebror en bister oktoberkväll. Han är 13 år och ser ut som en helt vanlig tonåring, klädd i blåa jeans och en svart dunjacka. Han hälsar glatt innan vi slår oss ned för vårt samtal och på ytan finns det ingenting som vittnar om något avvikande.
Men Arias barndom har inte riktigt varit som alla andras. När han var åtta år diagnosticerades han för första gången med leukemi, blodcancer.
– Det kom från ingenstans. Jag var jättefrisk innan, brukade inte få feber eller bli förkyld, utan allting var bra. Sedan började det komma bieffekter som att jag blev delvis förlamad, hade svårt att äta och få in näring i koppen. Då tog pappa mig till sjukhus. Där tog de massor av blodprover och jag blev diagnosticerad med leukemi, säger Aria Tavakoli.
Enligt Barncancerfonden drabbas varje år 300 barn av cancer i Sverige. Av dem överlever mer än 80 procent. Men fortfarande dör drygt två skolklasser varje år, vilket gör cancer till den vanligaste dödsorsaken för barn mellan 1 och 14 års ålder i Sverige.
Att som åttaåring ta in beskedet att du drabbats av en potentiellt dödlig sjukdom är enligt Aria inte riktigt möjligt.
– När jag var åtta så visste jag inte så mycket om sjukdomen. Jag hade inte tänkt på cancer, hade inte pratat så mycket om det. Jag förstod inte så mycket ärligt talat. Men familjen runt omkring blev ju väldigt ledsna.
Efter diagnosen väntade flera år av hårt kämpande för att bli cancerfri. Aria behandlades med cellgifter på Akademiska sjukhuset, en behandlingsform som är känd för att drabba patienter svårt.
– Det kommer alltid att vara tufft. Det är saker som förstör hela kroppen, dödar celler. Man mår illa, det är inget naturligt som är menat att komma in i kroppen. Man mår väldigt dåligt. Men man vet ju ändå att det är för ens egna bästa, så därför tar man den striden.
Aria Tavakoli fick sjukdomen första gången när han var åtta. "Jag förstod inte så mycket ärligt talat. Men familjen runt omkring blev ju väldigt ledsna", säger han. Här går han med sin pappa Reza Tavakoli.
Behandlingen gav också resultat. Efter två och ett halvt år med blodcancer blev han friskförklarad.
Lyckan varade dock inte särskilt länge. Efter lite mindre än ett år efter att han friskförklarats kom mardrömsbeskedet: cellgiftsbehandlingen hade inte lyckats döda alla cancerceller i kroppen och nu hade de förökat sig igen. Leukemin var tillbaka.
Om det första friskförklarandet kändes som en efterlängtad seger, går beskedet att sjukdomen var tillbaka inte ens att likställa med ett nederlag. Aria berättar att det kändes som om allt var över.
– Första gången, när jag var åtta och inte visste så mycket om sjukdomen, tog jag det bättre. Andra gången hade jag lite mer erfarenhet och hade fått leva som vanligt i ungefär tio månader. Då är det klart att det tar lite hårdare på en. Man tänker "hur kan det här ske igen?". De sa att jag var friskförklarad och att det inte skulle hända igen. Det kom som en kniv i hjärtat, säger han och fortsätter:
– Jag mådde väldigt dåligt, det kändes som att hoppet var borta ärligt talat. Det kändes som att det inte fanns så mycket att göra, jag tänkte väldigt mycket på varför det skulle vara just jag som fick det här. Men samtidigt hade jag också stöd från familj och vänner och det hjälper dig att inte helt nå botten.
"Att veta att jag nu kan gå tillbaka till det vanliga, nu är jag som en normal tonåring, den känslan går nästan inte att beskriva", säger 13-årige Aria Tavakoli, som här går med sin pappa Reza Tavakoli.
Aria tvekar inte att berätta att han många gånger under sjukdomsförloppet var rädd.
– Första gången jag var sjuk var jag väldigt rädd. Jag var rädd för nålar, sprutor, operationer, precis som en vanlig åttaåring. Jag hade inte upplevt det innan. Det var väldigt tufft, jag hade aldrig lidit så mycket som jag gjorde. Jag hade aldrig varit på sjukhus på det här sättet innan. Jag kanske hade brutit någon hand, men inte på den nivån att jag var tvungen att bo på sjukhus flera månader innan jag kunde komma hem. Det var väldigt jobbigt.
Var du rädd för att dö?
– Det blir man ju automatiskt. Samtidigt är det bättre att inte tänka så, för då mår man ju ofta sämre. Så det gäller att ändå hålla sig uppe. Även om man är precis ovanför vattenytan ska man inte låta sig själv sjunka.
För att en gång för alla försöka bli av med cancern vårdades Aria på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg för att där genomgå en stamcellstransplantation. Det är en behandlingsform som innebär stora risker då man för att genomföra transplantationen måste nollställa patientens immunförsvar.
Leukemin förde trots allt något gott med sig, säger Aria Tavakoli. "Allt man får lära sig och allt extra som du får när du blir frisk, den erfarenheten är också en gåva."
Efter nervös väntan i isolering på sjukhuset kunde dock Aria och hans familj till slut andas ut. Behandlingen lyckades och i dag är Aria friskförklarad. Han har nu levt ett normalt liv i ungefär ett halvår.
– Jag mår jättebra. Jag har gått tillbaka till det vanliga, till skolan, att träffa mina kompisar, socialisera mig och förbättra min fysik, som gick förlorad när jag var sängliggandes.
Att inse att han hade överlevt cancer inte bara en, utan två gånger, är en känsla som kommer att prägla 13-åringen under resten av hans liv.
– Det kändes väldigt skönt. Att veta att jag nu kan gå tillbaka till det vanliga, nu är jag som en normal tonåring, den känslan går nästan inte att beskriva. Att man har fått en chans till och fortfarande kan göra något gott av sitt liv, fortsätta leva, ha kul, njuta och bidra till samhället.
"Att veta att jag nu kan gå tillbaka till det vanliga, nu är jag som en normal tonåring, den känslan går nästan inte att beskriva", säger 13-årige Aria Tavakoli, som här går med sin pappa Reza Tavakoli.
Och hur han i framtiden ska bidra till samhället har 13-åringen redan listat ut.
– Jag har ett klart drömjobb! Jag har blivit inspirerad av min sjukdom att bli läkare och forska om leukemi.
Under intervjun är det lätt att glömma att Aria bara är 13 år. Han är extremt vältalig och uttrycker sig med precision om ett stort antal medicinska termer som han egentligen borde vara alldeles för ung för att ha så pass bra kunskap om.
– Om jag ska vara ärlig ser nog många sjukdomen som bara en negativ grej, och det är klart att den kan vara negativ just då. Men allt man får lära sig och allt extra som du får när du blir frisk, den erfarenheten är också en gåva som är positiv från sjudomen. Jag har upplevt något som de flesta inte har och jag kan prata om det i förstaperson.
"Man gör inte dumma grejer, man fattar vilken chans man har fått", säger 13-årige Aria Tavakoli.
Innan vi skiljs åt vill han verkligen betona att hans leukemi trots allt har fört något gott med sig.
– Om man pratar om att sjukdomen inte bara påverkar en på ett negativt sätt så får man ju en helt annan synvinkel på livet. Man får mycket mer empati för folk, man kan se på andra som har sjukdomar och kanske inte överlever och känna för dem. Man värdesätter livet mer. Man gör inte dumma grejer, man fattar vilken chans man har fått. Att inte behöva ligga på sin dödsbädd utan komma tillbaka till det här livet som är så fint och så vackert.