Valet gäller inte ett nytt parlament utan en konstituerande församling, med uppgift att skriva en ny författning. När en sådan antagits kan parlaments- och presidentval hållas. Om utvecklingen fortsätter som hittills så talar allt för att Tunisien kan bli arabvärldens första fungerande demokrati – och ett viktigt exempel för andra.
Långtifrån allt är färdigräknat. Det enda man säkert kan säga just nu är att det islamistiska partiet Nahda blir överlägset störst – kanske så stort som 40 procent av rösterna och mandaten – men inte tillräckligt stort för att kunna styra på egen hand. Bör man vara oroad över detta? Blir Tunisien en riktig demokrati, med alla de medborgerliga rättigheter som är nödvändiga för fri opinionsbildning? Får kvinnor och män samma ställning?
Den nästan alltid välunderrättade tidningen the Economist uppgav för en vecka sedan att Nahdas partiledare Rachid Ghannouchi skulle motsätta sig de medborgerliga rättigheter som formellt redan gäller och hotat att hänga den välkända feministen Raja bin Salama. I veckans nummer ber tidningen om ursäkt. Ghannouchi har aldrig hotat bin Salama och har uttryckligen sagt sig vara anhängare av de individuella rättigheter som lagen beskriver.
I övrigt har Ghannouchi sedan Nahdas valframgång blev känd sagt att partiet inte eftersträvar en religiöst definierad stat och att man vill dela makten med sekulära grupper. Mönstret förefaller snarare komma från Turkiet, där det milt islamistiska AK-partiet genomfört flera viktiga demokratiska reformer, än från Iran eller Saudiarabien. Men kanske finns ändå en spänning mellan partiets av allt att döma balanserade ledning och en mer konservativ opinion bland gräsrötterna.
Den arabiska våren började i Tunisien och valet är ännu en historisk milstolpe. Vill någon vrida klockan bakåt så kommer starka krafter att göra motstånd.