Är skolan ett hot mot familjen?
Det andra alternativet har, hur osannolikt det än kan verka, på sista tiden och på fullt allvar utvecklats i olika typer av debattinlägg. Karl Rydå skrev om fenomenet på UNT:s ledarsida i torsdags och berättade om den kanadensiske psykologen Gordon Neufeld som anser att skolan är en institution som underminerar föräldraauktoriteten. Neufeldt som inom kort ska framträda hos tankesmedjan Timbro i Stockholm talar öppet om "överföringen av värderingar" som ett huvudargument för den så kallade hemskolningsrörelsen som vill "återta våra barn" från staten.
Skälet till den plötsliga aktiviteten är ett förslag till ny skollag som bland mycket annat innebär att det utrymme för hemundervisning som finns ska begränsas - eller kanske rättare sagt preciseras. Eftersom skolan ska sträva efter allsidighet och saklighet finns enligt regeringen inte något skäl att ge utrymme för hemundervisning på grund av föräldrarnas eller vårdnadshavarnas religiösa eller filosofiska uppfattning. Andra tänkbara skäl till hemundervisning påverkas inte. Det är alltså mötet med andra människor som kanske har andra åsikter, erfarenheter och livsstilar som är den springande punkten i protesterna mot förslaget (reportage i Världen i dag 31/8 2009). Att se individen och inte familjen som samhällets grundenhet kallas i samma anda för "socialistiskt", "marxistiskt", "tvång", intolerans" och "våld på mänskliga rättigheter" (angrepp på bland andra Sydsvenska Dagbladet och fp-politikern Birgitta Ohlsson av Krister Pettersson i Liberal Debatt 4/2009).
Den hemmagjorda terminologin kan vi för ögonblicket bortse från. Men att det handlar om två olika typer av familjesyn - och därmed syn på barn - är uppenbart. Vad hemskolningsanhängarna anser framgår ganska väl av texter av det slag jag har nämnt. Men man kan alltså tycka tvärtom:
Att se barn (och vuxna) som individer som växer och utvecklas innebär inte att man ifrågasätter värdet av trygga familjer. Tvärtom är en trygg personlig sfär viktig för individens utveckling. Barn är inte föräldrarnas egendom, men däremot är varje barn en gåva som vi som är föräldrar har ett ansvar för att hjälpa framåt till ett så rikt liv som möjligt. Det gör vi genom att lära ut det vi själva kan och tycker är viktigt, men också genom att låta barnet möta andra och ta del av andras kunskaper, erfarenheter och tankar - vare sig dessa alltid är kloka och välmotiverade eller inte. Barn kan tänka själva och kommer alltid att överraska.
En skola som kan ge stimulans och kunskap är en tillgång och inte ett hot mot föräldraauktoriteten. Barn är nästan alltid spontant lojala med sina föräldrar och tar lätt till sig de värderingar som föräldrarna tycker är viktiga - ibland kanske rent av alltför lätt. Om man är rädd att barnen ska få farliga idéer så är risken säkerligen betydligt större om man uppträder som om världen utanför familjen, trosgemenskapen eller vad det nu kan vara är farlig och måste hållas på avstånd.
Goda värderingar får alltid bättre fäste om man nått fram till dem genom att själv kunna reflektera över olika alternativ. Att hålla barn borta från skolan av religiösa eller ideologiska skäl innebär närmast definitionsmässigt att underlaget för egen reflektion begränsas.
Det finns ett samband mellan individuella rättigheter och integration mellan olika grupper. Liberalismen har alltid utgått från individen och relaterat familjen och andra gemenskaper till individernas egna behov - inte tvärtom. Skolan ska, i ett liberalt perspektiv, hjälpa till att öppna nya dörrar - inte nöja sig med att bekräfta det som barnen redan känner till.
Så jobbar vi med nyheter