Johan Waara tror att det kommer ta ett tag innan försiktigheten kring våra hälsningar återgår till det normala.
Under onsdagen släpps många av de allmänna covid-restriktionerna. Men hur lång tid tar det innan vi återgår till det normala när det kommer till att ta folk i hand eller kramas?
Johan Waara är psykolog vid Uppsala universitet. Han tror att vi nu är på väg in i en övergångsperiod då det kan uppstå stor osäkerhet kring många av de beteenden vi vant oss av med under pandemin.
– Många människor är lite osäkra på hur man beter sig nu, och jag tror att vissa beteenderepertoarer kommer behöva sätta sig igen. Det kan finnas anledning att tro att det även under en längre period lever kvar lite tveksamhet och att man betänker exempelvis handslag i framtiden. Sen om man tittar i en spåkula två år framöver är det möjligt att vi plockar upp det igen, men det kan dröja.
Johan Waara ser det också som sannolikt att det kan uppstå skillnader mellan åldersgrupper. För äldre och de som befunnit sig i en riskgrupp under pandemin kan försiktigheten kring hälsningar leva kvar längre.
– De yngre har förstått vad som pågått i och med pandemin, men de har kanske inte riktigt känt något orospåslag kring det. Om några år har det kanske försvunnit för dem. Medan för någon äldre, som har KOL exempelvis, kanske orospåslaget fortfarande finns kvar, att ”man vet ju aldrig”.
Finns det en möjlighet att folk blivit bättre på att tvätta händerna och tar med sig den vanan?
– Det får vi väl hoppas. Det är väl en hygienaspekt i flera led där man kan hoppas att folk blivit bättre på den typen av hygieninsatser och att vi är mer uppmärksamma på att man kan dra med sig smittoämnen från en miljö till en annan.
Hur känner du själv inför att återgå till gamla vanor?
– Det jag och många andra förstås längtar efter är sociala samspel. Om det sen är med eller utan handskak, kindpuss eller kram, det tror jag för de flesta är underordnat att få sitta och snacka med vänner, bekanta, släktingar eller vad det nu är som frusit inne under pandemin.
"Jag tycker inte om okynneskramandet. Det är mycket som talar för att det är för mycket kroppskontakt för att vara en vanlig hälsning", säger docent Dan-Erik Andersson.
Dan-Erik Andersson, docent i mänskliga rättigheter och lektor vid Lunds universitet, har tidigare trott att pandemin skulle kunna ha en mer permanent påverkan på våra vanor kring att hälsa på varandra. Men det han sett den senaste tiden pekar snarare på att återgången till det normala kommer gå relativt snabbt.
– Det finns ett uppdämt behov i nära sociala relationer att återanpassa sig till att kramas. Sen finns det starka samhällskrafter som vill att vi ska återgå till hur det var. Jag kan tänka mig att man i exempelvis fackföreningsrörelsen och politiska sammanhang har saknat det här med handslag.
Han säger också att osäkerheten kring hälsningar, och hur man ska hälsa på varandra, inte är någonting nytt.
– Hela hälsningscirkusen är väldigt svår, det är inte alls så självklart som man tänker sig. Vi är ju hela tiden med om situationer där det blir awkward; då ett handslag känns för formellt och en kram för intim. Sådant är inget vi en gång för alla löser – det är ett grundläggande mänskligt fenomen som ständigt är under omprövning. Det är inget som uppstod i samband med pandemin utan det är konstant.
Armbågshälsning har blivit ett vanligt substitut för att skaka hand under pandemin. Docent Dan-Erik Andersson tror inte den kommer leva kvar: "Jag skulle föredragit lite distanserat, lite försiktigt, mer ögonkontaktsbaserat. Istället har det varit de här armbågshälsningarna och sånt, och de är ju så dumma så de kan ju inte bli kvar."
Finns det något du personligen varit glad att slippa under pandemin?
– Kramen tycker jag är överreklamerad. Jag tycker inte om okynneskramandet. Det är mycket som talar för att det är för mycket kroppskontakt för att vara en vanlig hälsning, säger Dan-Erik Andersson.