– Alltså, det här kommer inte framställa mig i någon god dager...
En av de första på plats i trapphallen utanför Universitetsaulan är Henrik Andersson. Han sitter ensam på en bänk med lätt vilsen uppsyn. Promotionshögtiden, då alla nya doktorer ska hyllas, börjar först om en dryg timme. Men det som är i ögonfallande med Henrik Andersson är att fracken är för kort och lämnar en tydlig glipa mellan strumporna och byxbenet. Det finns en förklaring.
– Jag hade glömt bort det här evenemanget, trots att jag anmälde mig i somras. Jag blev påmind i går när universitetet ringde efter repetitionerna och undrade var jag hade varit, berättar han och skrattar åt sig själv.
Visst ville han gå. Men det fanns ett problem: han hade ingen frack. Men det kunde universitetet ordna – om han kom i god tid under fredagen för att själv repetera ritualerna där de nya doktorerna tågar in i aulan och senare går över podiet på scenen och tar emot diplom och doktorshatt eller lagerkarans. Det är därför han sitter här nu, först av alla, i en för liten lånefrack.
Någon bankett på Slottet på fredagskvällen blir det inte.
– Jag har lovat att vara barnvakt åt min systers barn i Sollentuna.
Hur kan man glömma en sådan här grej?
– Ja du... Jag visste faktiskt inte ens riktigt vad det här var för något. Jag kommer inte från någon akademisk familj.
Sin avhandling i nationalekonomi har han gjort om ett ämne i tiden: migration.
– Många har åsikter, men det är bara kul. Det vore trist om ingen brydde sig om min forskning. Och jag har inga negativa erfarenheter av intresset, även om mitt namn numer finns på nätforumet Flashback, säger han.
Under samtalet har trapphallen fyllts av festfolk. Fotoblixtar slår i tak och väggar. Två som fotograferas av en anhörig är kemisterna Rabia Ayub från Pakistan och Sravani Musunuri från Indien, som kunnat disputera i Uppsala och Sverige med hjälp av stipendier. Det är de mycket tacksamma för.
– Jag älskar Uppsala som stad. Och jag har lärt mig så mycket under den här tiden, säger Rabia Ayub.
Att få gå på högtidlig akademisk fest och fira sin doktorsgrad känns fint, tycker de.
– Den här traditionen har funnits sedan 1600-talet, det är imponerande, säger Sravani Musunuri, för dagen uppklädd i en traditionell indisk klänning, dock inte en sari poängterar hon.
Klockan har hunnit bli en akademisk kvart över 12. Ledet med festklädda nya doktorer, pristagare, hedersdoktorer, studenter, forskare och lärare går hela trapphallen runt när marschen in i aulan börjar. En som varit med många gånger förr är Johan Tysk, vicerektor för naturvetenskap och teknik. Den här traditionen är viktig, säger han.
– Det här bygger vårt varumärke och vår samhörighet.
LÄS MER: Hon fick männen att prata om kramar. Blir historisk doktor i dag.