Småttingar som kastar sig på golvet och skriker. Sexåringar som med mopsig attityd struntar i vad föräldrarna säger. Tonåringar som smäller i dörrar. Allt det där har de flesta av oss någon form av erfarenhet av, antingen för att vi minns det från vår uppväxt eller för att vi själva tvingats lyfta upp det där skrikande barnet från golvet i mataffären.
Trotset är jobbigt för alla. Både för den stackare som är mitt i det och för den som utsätts för det. Men i grunden är trotset något bra som leder till utveckling, enligt Malin Alfvén.
Det var när Alfvén tillsammans med Kristina Hofsten skrev "Trotsboken", som hon kopplade ihop kunskaperna om trotsande barn med sina mångåriga erfarenheter av att jobba med vuxna.
– Egentligen är det inga skillnader mellan barns och vuxnas trotsåldrar. När vi pratar om 30-årskris och 40-årskris eller om hur jobbigt det är att bli pensionär handlar det ju också om att vi blir buttra och trotsiga, säger hon.
Skillnaden är att för barnen kommer trotsåldrarna tätare eftersom de utvecklas snabbare. I övrigt är det mycket som är lika.
– Vi börjar bete oss som små barn igen. Vi säger nej till saker. "Nej, jag vill inte". "Nej, jag kan inte". Vi blir osäkra på oss själva och vet inte riktigt vilka vi är, säger Malin Alfvén.
Sömnen är dålig, vi grubblar mycket och går omkring med en allmän obehagskänsla och känner oss missnöjda. Vi mår inte bra, helt enkelt.
För vuxna kan trotsåldrarna komma i övergången från ett ålderssteg till ett annat.
Malin Alfvén ger exempel:
– "Nu fyller jag 30. Vad ska jag göra av resten av mitt liv?" Eller: "Nu fyller jag 40. Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Det här jäkla jobbet vill jag inte fortsätta med".
Många, både män och kvinnor, hamnar också i en trotsperiod när det står klart att de ska bli föräldrar. En annan trotsperiod kan vara när pensionen närmar sig, eller vid andra stora förändringar som gäller jobbet eller privatlivet.
Många vill ta sig vidare så snabbt som möjligt. Det är jobbigt att gå runt och känna sig missnöjd och grinig.
– Men det tar tid. Det måste få ta tid att stanna upp och känna efter.
Under tiden tycker hon att vi ska vara öppna med vad som händer, särskilt om det går ut över omgivningen.
– När vi märker att vi börjar bli lite taskiga kan vi berätta vad vi går igenom. Vi behöver inte vara så perfekta hela tiden.
Att prata om hur man känner kan vara en befrielse, ett sätt att inte känna sig så ensam i sitt tjurande. Vi bör även ta upp ämnet med andra som verkar trotsiga, tycker Malin Alfvén.
– Man kan säga så här: "Jag undrar, när jag hör dig och ser dig, om du befinner dig i en trotsålder?"
När kollegan eller kompisen då utbrister i ett "Vadå, vad menar du?" kan du berätta att du känner igen dig i att allt känns uppochned.
Malin Alfvén gillar inte att vi kallar de vuxna trotsperioderna för kriser.
– Det handlar om övergångar från ett tillstånd i livet till ett annat och trotsåldrarna är nödvändiga för att vi ska utvecklas hela livet, säger hon.
För vissa resulterar det i radikala förändringar och uppbrott. Men för de flesta slutar det med att vi ändrar bara lite på något i livet som gör att allt känns bättre.
Somliga behöver extra mycket utrymme för att komma till insikt. Känner man behov av att skicka iväg familjen att besöka släktingar medan man själv stannar hemma, eller behöver man resa iväg en vecka på egen hand, ska man göra det, tycker Malin Alfvén. Eventuellt dåligt samvete över att dra från sambo eller barn eller gamla mamma får man skjuta åt sidan ibland.
– Det blir bättre sedan för alla parter om man mår bra själv.
Malin Alfvén vill skicka en tröstens tanke till alla som går runt och känner sig trotsiga och har det jobbigt:
- När livet är uppochner leder det till förändring och oftast till det bättre. Vi kan inte hela tiden fortsätta att leva som vi gjort innan.