Är detta slutet för FARC?

Man behöver inte göra sig några illusioner om förhållandena i Colombia för att reta sig på de hyllningar till den så kallade FARC-gerillan som av och till också förekommit i svensk debatt. Organisationen har sina rötter i 60-talets marxistiska radikalism men framstår sedan länge mera som ännu ett uttryck för den organiserade brottslighet som förgiftar så många latinamerikanska länders politiska liv. Droghandel och kidnappningar håller i gång en verksamhet som knappast har något folkligt stöd och vars sista sken av legitimitet försvann när man vägrade att ta chansen att sluta fred på rimliga villkor med landets valda regering.
Sedan dess har Colombias armé steg för steg drivit bort organisationen från landets centrala delar till djungler och gränsområden. Fritagningen av den kidnappade presidentkandidaten Ingrid Betancourt, representant för Colombias gröna parti, och fjorton andra fångar är den mest spektakulära framgången hittills för president Alvaro Uribes linje. Betancourt kidnappades 2002 och har alltså hållits fången i sex år och varje försök att förhandla fram en frigivning har strandat på FARC:s försök att få ut ännu mera pengar i utbyte.

Men fritagningen är också ännu ett moment i en serie framgångar för regeringssidan under våren. FARC:s andreman Raúl Reyes dödades i mars och kort därefter dödades ännu en av de högsta ledarna av sin egen livvakt. I maj kapitulerade en av de främsta kommendanterna och efter ännu någon vecka erkände FARC:s ledning att organisationens grundare och högste ledare Manuel Marulanda avlidit i en hjärtattack.
När Reyes dödades påträffades också dokument som av allt att döma bevisade hur FARC:s kommendanter under flera år samordnat sin verksamhet med Venezuelas armé och underrättelsetjänst. Venezuelas president Hugo Chávez har försökt utvidga sitt inflytande också till grannlandet genom att kräva att FARC skulle erkännas som en legitim väpnad styrka. Sedan han förgäves försökt förneka innehållet i de påträffade dokumenten gjorde Chávez helt om: nu kräver han att FARC ska frisläppa alla fångar och ge upp den väpnade kampen.
Utan stöd från Chávez och utan det förhandlingskort som den tillfångatagna Betancourt utgjorde har FARC:s manöverutrymme minskat ännu mer. För Colombia kan det bara innebära en förbättring.