Äntligen får de vara tillsammans

Storvreta i augusti. Birhane Tesfaye sitter hemma i soffan och suckar tungt. I fyra år har han väntat på att få träffa sin hustru och deras fyra barn som finns i Etiopien.
— Jag tänker på dem hela tiden, tankarna går som spjut genom mig, säger han uppgivet.
Alla utresehandlingar i Etiopien är klara sen länge. Gång på gång har han fått besked att familjen är på väg men så ställs återigen allt in och han åker ner på botten igen.
— Jag sover dåligt, har knappt aptit och kan inte koncentrera mig på studierna i svenska. Min största oro är att myndigheterna ska göra familjen illa som hämnd för att jag varit politiskt aktiv, säger Birhane.

Torterades
I Etiopien ägde han en bilverkstad med 15 anställda. Familjen härstammar från Eritrea som legat i krig med Etiopien och på grund av sina politiska aktiviteter fängslades Birhane. Han berättar att han satt inspärrad i elva månader då han även utsattes för tortyr innan han släpptes.
Han har beviljats flyktingstatus av FNs flyktingkommissariat och tillhör den minoritet som brukar kallas äkta flyktingar.

Tomma sängar
Tillvaron som företagsledare och familjefar har brutalt bytts mot en ensam väntan i en lägenhet i Storvreta. Under tiden har han benhårt hållit fast vid sin princip att inte leva på socialbidrag utan försörjer sig genom att städa på en restaurang i Uppsala.
Men krafterna går åt till tankarna på familjen. Allt är förberett. Han visar de tomma våningssängarna där barnen ska sova när de kommer. Om de kommer. Där ligger fabriksnya madrasser hoprullade i sina plastförpackningar.
På toaletten står en ensam tandborste i ett glas. Det gör ett ganska dystert intryck.
— All denna väntan, klagar Birhane, om den bara kunde ta slut. Oron lättar lite när jag jobbar, sen kommer tankarna igen.

Har inga ord
Han har haft telefonkontakt med familjen och då frågat yngste sonen, femåringen, vem som är hans pappa.
— Det är min mamma, har han svarat. Det har känts svårt.
Men så till sist kommer beskedet: familjen väntas till Arlanda på tisdag.
Strax före klockan tolv dyker Birhane upp i ankomsthallen, klädd i bästa kostymen. Han har inte sovit på hela natten och är så laddad av förväntan och oro att han formligen stånkar.
— Jag har inga ord, är allt han får ur sig.
Än är inte oron över. Är de verkligen med planet? Tiden går. Ingen familj syns till.

Tårarna rinner
Så plötsligt står de där. Allting stannar upp och runt om kring dem blir folk faktiskt alldeles tysta. Atmosfären är närmast elektrisk.
Man kunde förvänta sig vilda glädjescener men det är som om spänningen blivit så stor att makarna och barnen nästan hamnat i chock.
Det är oerhört gripande. Tårarna rinner på Birhane och han kramar om var och en riktigt länge.
Långsamt tar sig familjen mot utgången och ett nytt liv tillsammans.