Det finns personer som gärna ser kampen för jämlikhet som en identitetsmarkör för ett fåtal utvalda. Det finns de som ser ett ställningstagande för alla människors lika värde som ännu ett pin att fästa på kavajslaget. Att sådana attityder både är extremt självcentrerade och kontraproduktiva behöver knappast ens sägas. Men trots det existerar de.
I en smått bisarr text i tidskriften Tiden ondgör sig Kristin Linderoth över liberal antirasism. Många ord läggs på att beskriva en påstådd liberal ovilja att delta i manifestationer mot rasismen.
Såvitt jag vet handlar detta om fall där arrangörernas kopplingar till våldsbejakande grupperingar har varit oklar. Och då får väl ändå tveksamheten ses som rimlig?
För varför skulle man vilja sanktionera aktioner som, exempelvis, Revolutionära fronten (RF) kan misstänkas ligga bakom. På RF:s Facebook-sida syns blodiga ansikten med tillägget ”vi talar det enda språk som nazisterna förstår”. Att det ”språket” aldrig kan lösa några samhällsproblem är, för en liberal, självklart.
De flesta liberaler skulle nog inte ha något emot att demonstrera mot rasism och nazism med icke-våldbejakande personer som tycker annorlunda än dem gällande, säg, skatter, internationell handel eller arbetskraftsinvandring. Det är trots allt inte sådant som står på agendan, eller?
”Det är det visst det”, ropar delar av vänstern, och menar – precis som även Linderoth framhåller – att rasismen ”främjas av ekonomiska strukturer” och att antirasism inte kan frikopplas från ”kampen för en annan samhällsordning”.
Argument som dessa vädras ofta för att skuffa ut oliktänkande. År 2012 gavs till exempel liberaler besked om att de inte var välkomna att delta i Uppsala Pride. Förhållningssättet är djupt bekymmersamt, av åtminstone två skäl.
För det första visar det att strävan mot alla människors lika värde egentligen är sekundär. Mest brydda är delar av vänstern i stället om att äga exklusivitet och tolkningsföreträde i kampen. Sådan fåfänga förhindrar den breda uppslutning som behövs för att vinna mark.
Och det är inte bara ”vit medelklass” som exkluderas. Värst av allt är att många av dem vars rätt man säger sig kämpa för trycks ut i kylan. Det finns nämligen ingen absolut korrelation mellan att tillhöra en sexuell- eller etnisk minoritet och vara ”vänster”. Intersektionerna i sociala identiteter är betydligt mer komplexa än så. Enkelt uttryckt finns det massvis av människor som varken är ”vita” och/eller heterosexuella, men liberaler.
För det andra är det befängt att påstå att rasismen är den liberala ekonomins fel. Sant är visserligen att det – precis som i de flesta system som människan har skapat – finns rasism invävd också i ekonomin. Däremot producerar inte marknadsekonomin en förfördelande, rasistisk ordning. Snarare producerar en rasistisk ordning en förfördelande marknadsekonomi. Skillnaden är viktig, och det är rasismen som måste bekämpas.
Fast kan vi släppa det där med olika ekonomiska synsätt nu? Det finns massvis av diskriminering och förtryck som pågår därute.