Partier och politiker har kommit och gått i rask takt i Lettland sedan självständigheten återupprättades. Mer eller mindre tveksamma personer ur näringslivs- och finansvärlden, så kallade oligarker, har försökt använda flera av dem för att främja sina egna ekonomiska intressen eller blockera korruptionsåtal. Men de lettiska väljarna har gång på gång visat att de vill ha en stabil och trovärdig ledning som efter decennier av sovjetsystem kan göra landet till en mer normal europeisk stat.
Men även om Dombrovskis koalition fick en klar majoritet i parlamentet så finns risker. En av dem är att ett av koalitionspartierna, De gröna och böndernas förbund, i praktiken kontrolleras av en av oligarkerna, Aivars Lembergs, därtill borgmästare i Ventspils. Som en reservutgång om detta parti börjar krångla har Dombrovskis redan inlett sonderingar med det största oppositionspartiet, kallat Harmonicentern.
Harmonicentern har huvuddelen av sina väljare bland Lettlands ryskspråkiga befolkning, men det är missvisande att bara kalla partiet för ”ryskt”. Tvärtom har man försökt bredda stödet genom att vädja till missnöje med regeringens åtstramningsprogram. Ändå framstår det som mer ansvarstagande och förutsägbart än ”oligarkalliansen” För Lettlands bästa, vars olika delar tidigare ingått i regeringen och nu gjorde ett dåligt val.
Dombrovskis hoppas att Harmonicentern, som har borgmästarposten i Riga, genom samförstånd om åtminstone delar av den ekonomiska politiken ska välja att framstå som ett seriöst parti till vänster. Ett sådant parti skulle naturligtvis ha en roll att spela i lettisk politik, som helt dominerats av olika borgerliga grupperingar ända sedan 1991.
Lettland har drabbats hårdare än något annat EU-land av den internationella finanskrisen, men regeringen har stått fast vid det åtstramningsprogram som den anser vara nödvändigt. I andra, mer etablerade, EU-länder tvekar regeringarna. De kan ha något av lära av Lettland.