Jämfört med i våras är beredskapen betydligt bättre. Bland annat behöver personalen nu inte oroa sig för att skyddsutrustningen ska ta slut.
När den andra covidvågen drog in i Uppsala hade personalen på centralintensiven på Akademiska sjukhuset inte hunnit vila ut efter den chockartade första vågen i våras. Inte ens sommaren erbjöd någon riktig återhämtning; ingen fick ta ut full semester.
Så när intensivvårdsplatserna åter började fyllas på med covidpatienter var det tungt, konstaterar sjuksköterskan Jennie Eriksson.
– Vi var många som kände oss trötta och lite uppgivna. Men när vi väl insåg att vi är i våg två ställde vi om. Vi har inget val, patienterna behöver ju att vi tar hand om dom.
Bakom Jennie Eriksson slås dörren till intensivvårdssalen upp och en av hennes kolleger – iförd skyddsmask, visir, heltäckande blått förkläde och handskar – kommer ut och drar vant av sig masken. Näsryggen har ett lysande rött skavsår.
Innan dörren svänger tillbaka skymtar mer personal bakom skyddsmasker, kanten på en sjuksäng samt skärmar som visar de nedsövda patienternas värden.
Undersköterskan Robert Kovacs har jobbat inom intensivvården sedan 1991. Aldrig har han varit med om något som liknar detta.
– Det här är extremt. Alla hygienrutiner som krävs. Slarvar jag kan det var jag som ligger därinne, säger han och nickar mot vårdsalen.
Det är mycket strikta hygienrutiner för alla som ska gå in eller ut från centralintensiven. "Slarvar jag kan det var jag som ligger därinne", säger undersköterskan Robert Kovacs.
Intensivvård är den mest resurskrävande sjukvårdsformen. Patienterna är kopplade till högteknologisk utrustning och vårdas av specialutbildad personal. Inte bara medicinsk vård behövs, utan också det mest basala: personalen borstar tänder, rakar skägg, torkar rumpor och alla andra hygienrutiner som vi människor vanligen sköter på egen hand.
Än så länge hinner personalen med. I skrivande stund behöver 16 covidpatienter intensivvård på Akademiska, men alla vårdas inte på centralintensiven. Robert Kovacs och Jennie Eriksson beskriver läget som "ansträngt men under kontroll".
– Vi har varit så pass fullbelagda att man nu öppnat platser på andra avdelningar och vi har också skickat patienter till andra sjukhus. Tack vare det klarar vi av vårt dagliga arbete med vår egen personal. Men vi har inte resurser för en kraftigt ökad smittspridning, jag hoppas verkligen att folk följer restriktionerna, säger Jennie Eriksson.
"Som situationen är nu har vi det under kontroll. Men om smittspridningen fortsätter att öka riskerar vi att få en liknande situation som i våras", säger intensivvårdssjuksköterskan Jennie Eriksson.
Det är en bit kvar till läget i våras. Toppen nåddes 18 april, då Akademiska sjukhuset hade 26 intensivvårdspatienter. För att klara situationen behövde centralintensiven skapa fler platser. Sköterskor från andra avdelningar kallades in och snabbutbildades på plats. Personalen fick också ansvar för fler patienter, vilket krävde att vissa moment prioriterades bort.
– Vi hann inte tvätta patienterna lika ofta som vanligt utan behövde prioritera mer livsviktiga saker. Det är klart att sånt inte känns bra, säger Robert Kovacs.
Till skillnad från situationen i våras, då det överrumplande inflödet av svårt sjuka covidpatienter tvingade vården till mer eller mindre improviserade lösningar, är man nu förberedd. Personalen behöver inte oroa sig för att skyddsutrustningen ska ta slut. Det finns en tydlig plan som pekar ut vilka avdelningar som ska avlasta intensiven.
Och så har man blivit bättre på att vårda covidpatienterna; färre behöver läggas i respirator och fler överlever. Man har exempelvis sett att de tar upp syre bättre när de vårdas i bukläge – alltså på mage. De behandlas också med fler läkemedel, bland annat blodförtunnande för att förhindra blodproppar.
Varje anställd har sin egen personliga skyddsmask.
Att arbeta med svårt sjuka patienter är Jennie Erikssons och Robert Kovacs vardag. Men vården av covidpatienter är extra krävande. Dels är de väldigt sjuka och behöver ofta ligga i respirator längre än andra patienter. Dels är det slitigt att jobba i skyddsutrustningen.
– Det är tungt att andas i munskydd eller mask ett helt pass. Och eftersom utrustningen sitter åt hårt får många problem med spänningar i nacke och axlar, säger Robert Kovacs.
Besöksförbudet frestar också på, säger Jennie Eriksson:
– Även om våra patienter den största tiden är nedsövda känns det sorgligt att de ska ligga här så länge utan några anhöriga runtomkring sig. Men sedan, när någon som vaknat upp får prata med sina barn eller kanske fru på facetime och man ser hur rörda alla blir... då blir man själv rätt rörd.
En extremt tuff vår och en slitig höst – när ska ni få vila?
Jennie Eriksson och Robert Kovacs tittar lite uppgivet på varandra.
– Jaa, vem vet. När vi inte har någon smittspridning längre utan bara ett fåtal patienter. Kanske om ett år, säger Robert Kovacs.