Anrikt tegelbruk med framtiden för sig

Sedan 1960-talet bränns stenarna i en tunnelugn, 80 meter lång med räls rakt i genom. I ena änden av ugnen går vagnar färdiglastade med höga staplar av råstenar in, och först tjugo meter in i ugnen nås de av de gulröda gaslågor som kommer att värma upp dem till omkring 1100 grader innan lågorna och hettan avtar igen mot slutet av tunnelugnen. När portarna slås upp i bortre änden av ugnen efter drygt två dygn är det färdigbränt tegel på ugnsvagnarna.
- Det ser nog inte alls ut som många tänker sig att tegelbruk och tegelugnar ska se ut, säger platschefen Peter Lundström lite bekymrat när UNT vill komma på besök och fotografera i fabriken.

Och det är sant, för det är större och dammigare och försett med flera transportband högt och lågt än vad man kunnat föreställa sig. Processen är högt mekaniserad och det är bara tio anställda vid Haga tegelbruk, åtta och en halv tjänst i produktionen.
- För 20 år sedan var det drygt 30 anställda här, men sedan köptes en ny sättmaskin och en ny maskinanläggning för avplockning och pallning av färdigbränt tegel, och då minskade personalbehovet, berättar Peter Lundström.
Men rundturen börjar utanför fabriken där en gigantisk lerhög lagts upp. Varje år tas en ny lertäkt upp under några veckor på sommaren. 20 000 kubikmeter lera per år går det åt, men de tjocka lerlagren runt Enköping gör att det är bara två hektar av markytan som berörs vid varje täkttillfälle.

Det är när leran ska förvandlas till råtegel som de många transportbanden kommer till användning. Först ska den genom ett valsverk där större stenar sorteras ut, därefter vidare till en förältare där leran magras, blandas med sand och eventuellt sågspån. Därifrån vidare till ännu ett valsverk där mindre stenar sorteras bort, och sedan till sumpen.
- Det här är sumpen, visar Peter Lundström med armen ut över ett lagerutrymme med plats för 4000 kubikmeter lera.
Sumpen är stor, och utsiktsplatsen ligger nära taket på utrymmet. Det är inget ställe för den med anlag för svindel, men det var å andra sidan inte siktschaktet ned till förältarens stora skruv där leran blandades med sand och sågspån heller.

I sumpen får leran ligga och mogna. Minst fem veckor tar det för den att få rätt konsistens, därefter tas den upp till ännu ett transportband, och så småningom till strängpressen.
Ur strängpressen kommer fyrkantiga meterlånga och oftast perforerade lersträngar ut på ett skärbord. Vid skärbordet träffar vi den första tegelbruksarbetaren. Mattias Welén kontrollerar att lersträngarna skärs upp till råstenar. Intervju är inte att tänka på, Mattias har stora hörselskydd, och slamret är besvärande.
Ännu ett transportband för råstenarna till lattor, torkställningar, som med travers förs in i rumsstora kammartorkar.

Tre dygn tar torkningen och sedan staplas stenarna på ugnsvagnar, klara för bränning.
- Ugnen släcks bara vid planerade driftstopp, den tar 2-3 veckor att svalna, och lika lång tid att starta upp igen, berättar Peter Lundström. Han öppnar bakre dörrarna, och närmast står vagnar med gråbruna lerstenar. Långt därinne, 20 meter tror Peter, skymtar gulröda gaslågor.
Haga tegelbruk har kapacitet för tillverkning av 12 miljoner tegel per år. Så mycket gör man inte i dag, det byggs mest trähus i Sverige. Konkurrerande import minskar också intresset för stenar från Sveriges enda kvarvarande tegelbruk.
- Men fabriken går bra, jag ser ingen risk för nedläggning. Men det är klart att det vore roligt med ännu större efterfrågan och ökad produktion, säger Peter Lundström.

Anrikt tegelbruk med framtiden för sig

Sveriges enda kvarvarande bruk för tillverkning av tegelstenar finns strax söder om Enköping, i Haga. Där har tegel tillverkats sedan 1700-talet, men nu är tegelbruket långt ifrån det inferno av flammande lågor i stora ugnar som man kanske tänker sig.