Det personliga nätverket har varit extra viktigt i krisen. "Jag har en stor och fantastisk vänkrets som har stöttat genom att helt enkelt komma hit och äta lunch", säger Daniel Eriksson.
I Domtrappkällarens kök i Uppsala lägger Peter Antonic Svensson och Jakob Karlsson sista handen vid kvällens beställning. Biff Rydberg, reninnanlår och wallenbergare ska snart packas ner i påsar och hämtas upp av en taxi för vidare färd till kunden.
Ett sällskap på två personer sitter i restaurangen och ett till har beställt avhämtning, annars är kvällen lugn. Det var i mars som den stora tvärniten kom.
– Första tanken var att det inte skulle bli så långvarigt, säger Alex Palmred som jobbar den här kvällen.
Han skrattar själv till när han säger det, tanken känns i dag smått absurd. Också för Daniel Eriksson, som driver restaurangen tillsammans med frun Emma Eriksson, var det först svårt att ta in hur länge allt skulle pågå.
– Men när det börjar närma sig att betala ut lön och skatter och det inte finns pengar. Då inser man att det inte räcker att vi snålar på inköpen, det måste till större åtgärder.
Anställda har fått sluta, inköp har setts över och nu testar man nya vägar. Utkörning i Uppsala taxis regi är en sådan.
– Taxi kändes som en logisk samarbetspartner eftersom man kan boka så pass nära inpå. För oss har det blivit ett extra ben att stå på, säger Daniel Eriksson.
Ägarna Daniel och Emma Eriksson gör i ordning inför lunchen. I vanliga fall kommer ofta bokade sällskap, nu är gästerna färre och dyker upp mer spontant.
Samarbetet är ett av de initiativ som lovordas av Lisa Thörn, vd för Uppsala citysamverkan.
– Jag är imponerad av hur våra aktörer hittar nya lösningar. Den kreativiteten är fantastisk, säger hon.
Citysamverkan, som är ett samarbete mellan fastighetsägare, kommunen och handeln, har sedan coronautbrottet gjort undersökningar bland sina medlemmar.
Svaren från aprilenkäten visar att drygt en av sex, eller 15 procent, av de svarande inte tror att de klarar sig mer än två till tre månader med nuvarande läge. Majoriteten av de 75 medlemmar som har svarat är butiker och många beskriver en stor osäkerhet inför framtiden.
– Vi kommer att få en annan stadskärna. Kartan kommer att ritas om, säger Lisa Thörn.
Redan har vi sett hur klassiska Uppsalaaffärer som Skoaugust och Jaber gått i konkurs. För bolag som gått knackigt och haft låga marginaler blev corona spiken i kistan. Mindre företag har varit extra utsatta.
– De som kämpar mest är de som förlitar sig helt och hållet på en fysisk butik. Där blir omställningen svårare. Har man däremot olika kanaler kan det bli lättare att ställa om, säger Gabriella Wulff, konsumtionsforskare på Göteborgs universitet.
Digitaliseringen är ingen ny fråga för detaljhandeln. Men när vi lärt oss att undvika trängsel i fysiska butiker får också den utvecklingen en skjuts. Något som till och med kan upplevas som positivt för vissa företag, menar Anna-Lena Holmström, regionchef på Svenskt näringsliv i Uppsala.
– Jag har hört de som säger att de tänkt bli mer digitala, men inte riktigt kommit dit. Att de nu blev tvungna har varit positivt. Nu finns den kanalen och kundgruppen har breddats, säger hon.
Frågan är då hur stadskärnan, redan hotad av nätshopping och externhandel, kommer att se ut efter krisen? En utmaning är att se till att centrum blir en mötesplats, trots att människor inte rent fysiskt får vara nära varandra.
Flödet har minskat drastiskt i centrum. I april var det knappt hälften av den normala nivån, enligt mätningar från Uppsala citysamverkan.
För mötesplatser vill vi fortsatt ha, det är de som UNT talat med eniga om.
– Slås nuvarande aktörer ut kommer nya, med andra lösningar och förutsättningar. De som man kan tänka sig går bra är de som är i framkanten när det gäller digitalisering, säger Gabriella Wulff, som menar att det blir viktigt med ett säkerhetstänk i de nya butikslösningarna.
Digitaliseringen behöver inte bara betyda att butiker skickar varor via nätet. Det kan också handla om 3D-skrivare som skräddarsyr kläder eller en kroppsskanner som avgör vilken storlek som passar.
Klädaffärer kan framöver få ge plats för service som optiker, gym och frisörer. Lisa Thörn tror att city får ett uppsving när pandemin är över och människors uppdämda behov av att träffas får fritt spelrum.
– Nu är mitt jobb att jobba med stadskärnan. Men jag tror verkligen att cityhandeln kommer att vinna på det här. Det blir en viktig mötesplats som jag tror kommer att ta tillbaka sin roll.
Också taxibranschen har drabbats hårt när flygen står stilla och kroglivet inte är vad det har varit. Nu är det lite lotteri hur det ser ut med körningar på en dag, berättar chauffören Pierre Lyttkens när han kör Vaksalagatan bort mot Gränby. Lasten är inte bara en UNT-journalist utan också ett par kassar med mat.
Själv har han kört taxi i 30 år och har tänkt sig att fortsätta till pensionen.
– Det har varit en del konjunkturnedgångar under tiden som jag har kört. Men inte så här mycket, säger han.
Taxin rullar sakta för att hitta rätt hus på gatan i Årsta. Väl framme står Malin Waage redo att ta emot trerättersmiddagen. Inne i huset väntar ett 80-firande för hennes pappa, som många sammankomster numera i litet sällskap och med avstånd.
– Ingen av oss ville laga mat, men vi ville ändå äta gott. Då var det lätt att få det hemkört, säger hon efter att ha tagit emot maten.
Malin Waage och hennes bror Erik Söderberg tar emot matleveransen från Pierre Lyttkens.
Det fanns också en tanke hos henne om att stötta det lokala näringslivet, en vanlig uppmaning i krisen. För Daniel Eriksson på Domtrappkällaren har det personliga nätverket varit viktigt. Många vänner och bekanta, eller deras bekanta i sin tur, har kommit och stöttat.
– Sedan hoppas jag i förlängningen att vi blir bättre på att hjälpa de aktörer vi har i vår närhet, säger han.
Årets sommar blir familjens tredje som ägare av restaurangen. De har hela tiden sett det som ett långsiktigt arbete.
– Det är en del av vår familjs framtidsdrömmar, att kunna ha kvar stället länge och utveckla det till den familjerestaurang som vi har drömt om, säger han.
För snart tre år sedan tog Daniel Eriksson över Domtrappkällaren, som han och frun Emma Eriksson nu driver tillsammans. "När chansen väl dök upp valde vi att satsa", säger han.
Men det innebär också att hela familjens försörjning hänger på att det kommer gäster. Och just nu viker inkomsterna.
– Det som gör att man sover dåligt om nätterna är att man inte vet hur det ska gå längre fram, säger Daniel Eriksson.
En pigg herre i 85-årsåldern, son till restaurangens grundare, håller fortfarande ett vakande öga över restaurangen. Den tuffa situationen våren 2020 har fått Daniel Eriksson att tänka på hur grundarfamiljen slog upp dörrarna till sin restaurang 1939, bara några veckor före andra världskrigets utbrott.
– I lokaler där det har varit samma verksamhet i 80 år får man per automatik lite perspektiv. Om de kunde föra det här vidare genom ett världskrig som pågick i sex år, då ska vi klara av ett virus i några månader.