Det blir ingen intervju öga mot öga, Annika Östberg har avbokat vårt möte och vill ta det på telefon på grund av hälsoproblem. Hon svarar med en glad röst när jag ringer upp i hennes hem, en lägenhet i arbetskollektivet Basta, utanför Nykvarn.
– Hej, det är Annika, säger hon och ber mig börja med frågorna, för hon ska snart på ett läkarbesök för att kolla sitt hjärta.
Ja, hur mår du i dag?
– Jag har en dålig hjärtklaff sedan födseln som strular. I fängelset fanns inte den bästa sjukvården och jag har problem med ryggen. Alla år bakom galler var inte bara psykiskt påfrestande, det kostade mig också fysiskt.
I samma andetag kommer hon på sig själv med att hon faktiskt inte vill prata om sina krämpor.
– Det är så lätt att fastna i små skitsaker och inte bry sig om att det händer små mirakel varje dag.
Hon om någon vet hur det känns att uppleva märkliga ting.
Annika Östberg har suttit av det längsta fängelsestraff som någon svensk hittills avtjänat. Hon levde 28 år av sitt liv på bland annat på kvinnofängelset California Institution for women i den lilla staden Corona på USA:s västkust samt två år på Hinseberg. Dömd för dubbelmord. Den 2 maj 2011 blev hon en fri kvinna. Det var oväntat för henne. Och efterlängtat.
Hur klarade du att komma ur detta utan att bli skadad för livet?
– Jo, men jag kände under alla år att jag hade en inre frihet. Att tänka, känna och tycka, det kunde ingen ta ifrån mig. Jag gjorde en resa i mitt inre och den resan har inte tagit slut än.
Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– Det är en sak jag kan längta efter när det är som mest hektiskt. Jag lever inget Svenssonliv, fast just i dag har jag en någorlunda vanlig dag. Jag har gått upp och ätit frukost, varit ute med hunden och nu plockar jag lite här i köket. Annars är jag mycket ute och reser, föreläser och engagerar mig i olika hjälpprojekt.
Sedan i höstas, då hennes självbiografi Ögonblick som förändrar livet kom ut, har hon varit flitigt engagerad som talare och berättat om sitt liv i fängelset. På föredragen är det fullsatt, människor kommer för att lyssna på Sveriges mest kända utlandsfånge. Hon är tacksam för det, men också medveten om att intresset kring hennes person kan ta slut när som helst.
– Sen boken kom ut har jag mest varit ute och rest. Det var inget jag planerade, det bara blev så. Men det kommer inte att fortsätta vara så i all evighet, folk tappar intresset. Men just nu går det bra.
Hennes budskap på föreläsningarna är att oavsett hur mörk situationen kan verka finns det alltid hopp, man kan klara sig och gå vidare. Åren i fängelset vill hon inte heller glömma eller förtränga, de är en del av hennes liv och den hon varit.
– Jag tror att det blir lättare att uppskatta livet om du upplevt svåra händelser. Ibland får vi människor betala ett väldigt högt pris, men belöningen är att det som gjort ont senare kan föra med sig något gott, säger hon.
Parallellt med föredragen arbetar Annika Östberg också med projekt som hjälper utsatta narkomaner. Under åren i amerikanskt fängelse utbildade hon sig till hundtränare och ett annat arbete som hon är involverad i går ut på att använda hundar i svenska fängelser.
Projektet ligger som förslag hos Kriminalvården. Syftet är att låta intagna, som ett steg i sin rehabilitering, ta hand om och träna hundar.
– Jag brinner verkligen för att få in hundar i de svenska fängelserna, vi hade det i USA och det blev en enorm förändring. Bland annat tränades valpar till att användas som assistenthundar åt funktionshindrade. Man lär sig ta ansvar, att bry sig om en annan individ och att fungera som en trovärdig ledare.
När hon satt i fängelse var det många människor i maktpositioner som engagerade sig i hennes fall. Hon vann också sympatier hos den breda allmänheten. Men bilden har inte varit enbart positiv.
Kritiker menar att den svenska mediebevakningen varit ensidig, att Annika Östberg framställts som ett offer och inte som gärningsman. Professorn i kriminologi, Leif G W Persson, anser till exempel att hon skönmålats i svenska medier för att hon är en blond, svensk kvinna som drabbats utomlands.
– De människor jag träffar i dag vet ganska mycket om vad som hänt i mitt liv men de vet naturligtvis inte allt om mig. Folk kommer fram till mig och pratar som om vi känt varandra hela livet. Det är en konstig känsla, för i fängelset kunde jag inte förstå att jag varit så exponerad i Sverige, säger Annika Östberg.
Livet bakom murarna var på många sätt verklighetsfrånvänt och isolerat, världen förändrades men Annika Östberg fick aldrig uppleva det. När hon landade i Sverige var det som att komma ut ur en tidsmaskin. Särskilt tekniken hade gått framåt och Annika Östberg häpnade över alla förändringar
– Korvgubbarna hade ersatts av falafelstånd, det fanns mobiler, datorer, internet. Bara att lära sig ta ut pengar på en bankomat var annorlunda.
En annan stor skillnad, enligt Annika Östberg, är att de sociala klyftorna vuxit i Sverige.
– Jag hade skrutit om Sverige, att vi var ett föregångsland och bra på att ta hand om utsatta människor. När jag kom hem upptäckte jag ett USA i miniformat med privatiseringar och en ”sköt dig själv”-anda där man trampar på den lilla människan för att klättra uppåt.
– Jag funderar på nästa bok där jag ska skriva om de sociala orättvisorna. Ju mer och fler du trampar på på vägen upp, desto duktigare är du. Det är så jag ser på Sverige i dag.
Efter frigivningen från Hinseberg slussades Annika Östberg vidare till arbetskooperativet Basta, utanför Nykvarn, som rehabiliterar narkomaner. Här finns ett hundpensionat och ett stall med ryska Basjkirhästar. Hon har stannat kvar och hyr en lägenhet där hon bor med sin 6 månaders golden retriever-tik Tascha, som följer med henne överallt. Annika Östberg är 58 år, hennes 82-åriga mamma bor i Stockholm, hon har kusiner och vänner i Sverige. Hennes familj består också av kvinnorna i det amerikanska fängelset.
– Tjejerna är min familj, de betyder väldigt mycket för mig. Även om jag aldrig får återvända till USA, tänker jag behålla kontakten med dem.
Vad drömmer du om i dag?
– Inga märkvärdiga saker. Jag vill hitta ett litet hus, fortsätta jobba med folk som jag älskar, utsatta som vill ändra sitt liv. Och ta hand om min hund. Jag är nöjd med mitt liv just nu.
Vi har talats vid i en halvtimme, intervjun känns inte på långa vägar slut. Men för Annika Östberg räcker det nu.
– Är vi färdiga? frågar hon. Det är dags att ta en kopp kaffe och röka en cigg.
Hon avslutar med att berätta att rökning är hennes enda last. Och semlor och prinsesstårta.
– Jag har gått upp 20 kilo sen jag kom hem. Men det struntar jag i, det finns värre saker här i världen.
FOTNOT: Annika Östberg håller föredrag i Lötenkyrkan i Uppsala onsdagen den 15 februari 2012 kl 19, på temat Ögonblick som förändrar livet.
