När Anna, 22, var 12 år fick hon reda på något hon haft på känn länge – hennes pappa var narkoman.
När 22-åriga Anna var 12 år fick hon av en tillfällighet reda på att hennes pappa häktats i Finland, misstänkt för narkotikabrott. Trots att hennes pappa valt att inte underrätta anhöriga om att han blivit häktad.
Men Annas bror höll på att ta mopedkörkort och behövde underskrifter från båda vårdnadshavare, och således gjorde myndigheterna ett undantag och familjen fick reda på var pappan befann sig.
– Då fick jag veta allt. Samtidigt har jag nog alltid vetat om att han missbrukat. Han tog en överdos på nyår när jag bara var ett halvår gammal ungefär. Så missbruket har ju alltid funnits där egentligen, säger Anna som egentligen heter något annat.
I samband med det kontaktades Anna av Trappan och erbjöds gruppterapi – men hon vägrade.
– När jag var 12 år var jag en sådan unge som helst av allt ville gömma undan mina problem.
Tidigare hade Annas mamma, som hon har en bra relation med, sagt att hennes pappa var sjuk eller dylikt när han var okontaktbar. Men med åldern insåg Anna att så oftast inte var fallet, vilket fick effekten att hon började skuldbelägga sig själv för sin pappas livssituation.
– Att få ett barn borde väl vara det finaste i världen, tänkte jag. Men det blev tvärtom för honom. Ansvaret att ha barn blev för mycket och då tog han till droger.
Annas föräldrar skiljde sig när hon var ett år och efter det träffade hon länge sin pappa varje eller varannan helg. Men vad tiden led blev kontakten alltmer sporadisk. Anna berättar att hon alltid sett sin pappa mer som en bästa vän än en far.
Under uppväxten har Anna sett sin bonuspappa som sin riktiga pappa. Hennes biologiska pappa har varit mer som en kompis till henne. "Vi har väl egentligen aldrig haft en pappa-dotter-relation", säger Anna.
– När han har bra perioder är han en god vän, men andra stunder är han kanske den jag är minst sams med i hela världen.
Under en stor del av sin uppväxt blev Anna uppfostrad av sin pappa att inte nämna hans missbruksproblem för utomstående. Men i tonåren började hon samtala med vänner som också hade missbrukande föräldrar. Något som inte uppskattades av fadern.
Men samtalen med kompisarna hade en förlösande effekt på Anna och de hjälpte henne att inse vikten av att få stöd som anhörig.
– När jag väl öppnade upp mig insåg jag att man egentligen inte vet hur pass dåligt man mår förrän man pratar om det.
Det ledde till att hon – sex år efter sin initiala kontakt med Trappan – som 18-åring bestämde sig för att börja i en samtalsgrupp på Trappan.
Hur funkade det för dig?
– Det har varit skönt att få det bekräftat att jag inte gjort något fel, utan att det ligger på min pappa. Jag har alltid haft svårt att prata med människor jag inte känner, men eftersom jag visste att alla som på träffarna var i liknande situationer kändes det lättare.
Vissa av de som går i gruppterapi på Trappan föredrar att få utlopp för sina känslor på andra sätt än med ord. Exempelvis genom att lyfta upp en sten för att beskriva hur man mår.
Men för Anna var det främst de kreativa inslagen i gruppträffarna som gav effekt. Vissa övningar kan vid första anblick kännas triviala för en 18-åring. Som att lyfta en sten med en känsla skriven på för att illustrera hur tungt det känns.
– Det är inte något jag skulle göra hemma direkt. Men det var faktiskt väldigt befriande. Men att skriva var det som gav mest. Att skriva ut sina tankar papper och sedan slänga det är ett bra sätt för mig att få utlopp för mina känslor.
Men en termin, en träff i veckan i fyra månader, på Trappan fick räcka för Anna. Hon berättar att hon ofta bar med sig tunga tankar hem efter gruppträffarna.
– Det blev ju lite som att riva upp gamla sår man försökt gömma undan – men det är det man behöver.
Finns det en risk att man forcerar fram traumatiska minnen?
– Jag hade förberett mig på värsta och föreställt mig ett korsförhör när jag kom till Trappan. Men frågorna som ställdes i gruppen var öppna och vi fick dela med oss av så mycket vi ville.
I dag vet Anna bättre var hon har sin pappa och han tog emot beskedet om att hon gått i samtalsterapi på ett bra sätt, berättar Anna. Nuförtiden ses de någon gång i månaden.
I Annas grupp på Trappan var det bara tjejer. En gemensam nämnare som, utöver att de hade föräldrar som missbrukade, gjorde det ännu lättare för henne att våga prata om sina problem.
– Han tycker att det är bra att jag har fått processa saker, vi två har ju inte pratat om så tunga grejer tidigare. Jag skulle väl säga att vår relation i dag är på en bättre plats än den någonsin har varit.
Anna har tidigare jobbat inom hemtjänsten och nu studerar hon till förskolepedagog. Hon brukar ofta få höra från hennes mamma att viljan att hjälpa andra människor kan spåras till hennes pappa.
– Jag är lite trött på att höra det men samtidigt ligger det nog någonting i det. I skolan valde jag alltid att bli kompis med de som var sköra och försökte hjälpa dem med deras problem. Det bara sker per automatik.