Det var en skam för Anna Ehn att ha familj och vara över 50 år och fortfarande då och då tänka ätstörda tankar.
Vi sitter i ett av rummen i det gamla mentalsjukhuset Ulleråker där hon har sitt kontor. Bredvid henne i soffan ligger den engelska springer spanieln Jessie. Numera hyrs byggnaden ut till konstnärs- och författarverksamhet.
Författaren och journalisten Anna Ehn har genom sina böcker, artiklar och numera även en podd om ätstörningar berättat både om sin egen ätstörning och om hur sjukdomen skördar offer. Hon vill med sitt arbete nyansera det klassiska narrativet om den anorektiska tonårsflickan.
– Den anorektiska tonårsflickan finns så klart, men majoriteten är äldre och normalviktiga eller överviktiga personer.
I sin nya bok "Vägen mot det friska. Att bli fri från ätstörningar" är fokus, som titeln avslöjar, den vingliga, svåra vägen till att bli frisk. I åtta personporträtt, där flertalet personer kommer från Uppsalatrakten, har hon plockat upp olika fenomen inom tillfrisknandet som hon sedan ställer frågor om till olika ätstörningsforskare. En röd tråd är skammen och över att gång på gång misslyckas med att bli frisk, vilket även hon själv känt av.
– Jag har själv förtvivlat över att sjukdomen inte riktigt velat ge med sig. Ska jag aldrig bli fri?
Hon beskriver hur hon över 50 år gammal, med tre barn och ett på alla vis bra liv, fortfarande kommer på sig själv med att tänka ätstörda tankar – och att skämmas över att hon tänkte dem.
I sitt rum i det gamla mentalsjukhuset Ulleråker arbetar Anna Ehn med sina böcker och skriver artiklar, och hon har med sitt förlag Juniperus och sin podd blivit en kunskapsbank för allt som rör ätstörningar.
– Men i stället för att huka i tystnaden ville jag försöka utvinna något ur känslan av misslyckande. Gå rakt emot skammen! Det finns så mycket kunskap att hämta i den här erfarenheten, både i min egen och andras. En forskare säger i boken: ”Ditt tillfrisknande banar väg för andras”. Det tycker jag är väldigt trösterikt och något jag har jag tagit fasta på i skrivandet.
På första sidan i boken skriver Anna Ehn: "Jag var sjuk i tio år. Efter det har jag ägnat resten av mitt liv åt att försöka bli frisk."
Det är en mening som sammafattar hur svårt och diffust tillfrisknandet från en ätstörning kan vara. Bakslag och svackor är vanligt. Ofta är man sjuk i många år och sjukdomen blir en del av ens identitet och vardag, "den trygga otryggheten", som Anna Ehn så poetiskt beskriver den.
Författaren och journalisten Anna Ehn är aktuell med boken ”Vägen mot det friska” där hon pratar med åtta personer om hur de blev friska från ätstörningar.
– Sjukdomen styr och leder en, så när man ska bli frisk är det svårt att fatta egna beslut. Vad vill jag? Jag kände mig verkligen tom och tyckte inte att jag fanns bortom sjukdomen. Det är också därför som det är lätt att falla tillbaka. Svält, träning och hetsätning är den ångesthantering som man känner till, och har vant sig vid att ta till när det krisar.
När hon själv blev sjuk var det 1980-tal och ätstörningsvården existerade knappt. En 12-årig Anna skrev brev till sin bästa kompis från sjukhuset i Sundsvall där familjen bodde: ”Jag har tydligen fått en sjukdom som heter anorexi”. Sjukdomen utlöstes av att hon, som tränade friidrott, skulle springa en löpartävling i 800 meter. Prestationsångesten gnagde i henne och hon fick för sig att hon skulle springa snabbare om hon var lättare.
Så hon slutade äta.
Anna Ehn beskriver i sin nya bok ”Vägen mot det friska” hur ätstörningar blir som en slags falsk trygghet eftersom det blivit en stor del av ens identitet när man levt med dem länge.
Hur gick det med tävlingen?
– Det blev ingen tävling. Sjukdomen tog snabbt över och jag blev fort väldigt dålig. Mina föräldrar blev förtvivlade och stod helt maktlösa, dels för att jag var så ung och det gick så fort, dels för att det var en så okänd sjukdom då.
Samma år slog anorexin över i bulimi och hon såg frisk ut, var normalviktig och klarade skolan. När hon var 16 år slog det över i anorexi igen.
– Jag upplevde bulimin som ännu mer plågsam, varje dag förlorade jag kontrollen över ätandet. På ett bakvänt vis kändes det som en seger när jag återigen blev anorektisk och tog kommandot igen. Det destruktiva kommandot.
Det är en slug sjukdom som hugger från olika håll där man är som mest sårbar och det är heller inte ovanligt att sjukdomen transformerar sig från anorexi till bulimi eller hetsätningsstörning. Att hon i sin roman "Ormen i mig" beskriver sjukdomen som just en orm, talar sitt eget tydliga språk.
"Jag vet ingen som har ätstörningar som inte vill prata om det, och ju mer vi pratar om det på ett klokt sätt desto bättre tror jag. Jag tror inte, som man förr trodde om självmord, att man inspirerar till ätstörningar genom att prata om dem", säger Anna Ehn.
Så hur blir man då frisk? Vid sidan av att söka vård, så presenterar Anna Ehn genom sina åtta intervjupersoner och genom samtalen med forskare på området ledtrådar snarare än svar. För några enkla svar finns inte.
I kapitlet där 43-åriga Hanna Kihlander berättar om sitt tillfrisknande är det musikintresset som blir en vändpunkt. Hon vill kunna gå på en konsert med det isländska bandet Sigur Rós, hon vill kunna spela skivor, vilket inte går om händerna darrar av näringsbrist. Så efter flera vändor i ätstörningsvården föreslår hennes psykolog att hon ska praktisera som frisk i tre månader. Sedan kan hon få gå tillbaka och vara sjuk igen om hon nödvändigtvis skulle vilja.
Hanna Kihlander beskriver hur ångesten efter varje måltid får det att kännas "som om kroppen fylldes av en svart, krämig sås. Hon tyckte att fettet la sig över hennes mage, hennes lår. Hon blev som förlamad". När hon inte får springa bort ångesten lär hon sig att följa sin egen ångestkurva med fingret på ett papper. Ångesten finns där, når sin topp och viker sedan av, och vissheten om att den försvinner av sig själv, var viktig för hennes tillfrisknande.
Den engelska springer spanieln Jessie är en trogen vapendragare som gärna följer med matte till jobbet.
För hon blir faktisk frisk, är frisk i många år, men sedan kommer ändå bakslaget. Hon berättar också om det i boken. Hur sjukdomen efter alla år på ett försåtligt vis smyger sig tillbaka. Hanna beskriver att sjukdomen är snällare den här gången, inte lika hård. Den säger bara till henne att hon ska låta bli flottiga hamburgare för att vara snäll mot henne så att hon inte får ont i magen.
Eller?
– Jag funderade verkligen vem det var jag pratade med där. Var det Hanna eller sjukdomen som sa det där? säger Anna Ehn.
Så kan man då bli helt frisk?
– Ja, det kan man. Det är viktigt att veta, och är bokens själva grundbudskap. Det går att bli frisk och fri och leva ett liv utan att vara styrd av ätstörda tankar. Samtidigt existerar det ingen immunitet vid ätstörningar. ”Friskhet är en färskvara” säger en av forskarna i boken. Alltså, den som genomlevt detta har en sårbarhet att förhålla sig till.
– Själv undviker jag att väga mig och skulle aldrig gå på diet, för det riskerar att trigga igång gamla mönster. Det är viktigt att vara ödmjuk inför den kamp man har utkämpat, och ha medkänsla med sig själv om elaka tankar kommer susande ibland. Du behöver inte agera på dem, låt dem fara förbi bara.