Anna Vesterberg fick livmodern bortopererad i onödan. Efter operationen gick hon i ett andra klimakterium med viktuppgång coh trötthet. "Ett högt pris att betala", säger hon.
I veckan blev det känt att 33 kvinnor fått sin livmoder bortopererad i onödan på Akademiska sjukhuset. En av dem som drabbats är Anna Vesterberg, 57.
– Det började i februari med att jag fick ont i magen och en väldigt liten blödning. Jag och min blivande man skulle gifta oss, det vara bara en månad bort, så jag vill kolla vad det var innan vi åkte på bröllopsresa.
Anna berättar att hon blev undersökt av två unga läkare, men de kunde inte ta själva provet så en överläkare fick komma in.
– Hon klämde mig på magen och tittade på de två andra och sa ”Kände ni inte det här?” Och då blev man ju lite rädd, säger Anna Vesterberg.
Efter att ha gått in med ultraljud hittade läkaren en fyra centimeter stor cysta i livmodern.
Vad kände du då?
– Jag blev helt kall, man tror ju direkt det värsta.
Anna fick kallelse till skrapning för att ta bort cystan, som skickades på analys.
– Jag fick ett telefonsamtal två dagar innan jag skulle gifta mig, med beskedet att det var elakartat och att jag måste operera mig. Men vi hade ju planerat och sparat ihop till bröllop och resa till Maldiverna, så vi gifte oss och åkte.
Anna och Jukka åkte på sin bröllopsresa till Maldiverna trots det skrämmande beskedet. "Vi var jättelyckliga och jätteledsna samtidigt"
Hur var det?
– Det var hemskt och vackert på samma gång. Vi var jättelyckliga och jätteledsna samtidigt, skratt och gråt om vartannat. Det var märkligt.
Anna berättar att hon och maken Jukka hade djupa samtal där på Maldiverna om vad de skulle göra när de kom hem, om det inte skulle sluta väl.
– Tänk om det är en massa cancer, om det spritt sig? Jag kanske skulle behöva genomgå cellgiftsbehandling. Allt sånt kom ju upp.
Anna hade fått besked om att infinna sig på operation direkt efter resan. Det var ju bråttom eftersom provet visade på "höggradiga cellförändringar".
Vid operationen togs hennes livmoder, äggstockar och äggledare bort, för att minimera risken för spridning av cancern. Efter operationen hamnade Anna i ett andra klimakterium.
Hon är en av 33 kvinnor som drabbats av feldiagnostisering för livmoderhalscancer på Akademiska sjukhuset. Anna Westerberg visade sig vara frisk, men då var livmodern, äggstockarna och äggledarna redan borta.
– När man går in i klimakteriet finns ju en del hormoner kvar även om de är få. Nu försvann allt. Jag gick upp i vikt, blev väldigt trött och tappade all energi. På tre månader gick jag upp 5 kilo, jag trodde att det skulle ge sig när jag blev rörligare och kunde börja träna igen, men det har bara fortsatt. Nu har jag gått upp 15 kilo sedan operationen, berättar hon.
Operationen gjordes i april, och det tog flera månader att komma tillbaka, kunna röra sig som vanligt. Anna, som är en fysiskt aktiv person, for illa mentalt av att tvingas sitta still och inte ens kunna gå ut med sina två hundar.
– Jag klippte gräsmattan för första gången i år i slutet av augusti, säger hon.
Anna Westerberg kommer att begära ersättning för de vårdskador hon åsamkats.
Redan två veckor efter operationen fick hon beskedet att ingen cancer kunde påvisas i de prover man tagit från hennes livmoder och äggstockar. Inte heller cellprovet som togs på livmodertappen i februari visade några cellförändringar.
– Jag blev lite tveksam och tyckte att det lät konstigt. Hur kan då cystan visa att jag har sista stadiet innan cancer? Men jag är ju ingen läkare, så vad vet man.
Anna Vesterberg tröstade sig med att det ju var viktigare att hon var cancerfri och på väg att bli frisk. Då får man kanske stå ut med att man är trött, energilös och går upp i vikt.
– Men när det då uppdagades att det inte var någonting, känns ju det här priset ganska högt att betala, säger hon.
En måndag i oktober ringer så plötsligt hennes läkare från kvinnosjukhuset.
– "Bli inte rädd nu Anna", sa hon och berättade att det blivit fel i provtagningen och då trodde jag ju det värsta, att de hittat nåt i alla fall. Men hon sa: "Det har tyvärr visat sig att det blivit fel i analyserna, du hade ingen cellförändring".
Anna Westerberg fick cancerbeskedet två dagar innan bröllopet med kärleken Jukka.
Vad kände du då?
– Jag blev helt chockad. Det tog ett dygn innan jag kunde hantera det. Sen började jag tänka på alla de negativa konsekvenser som blivit av det här, hur jag mått, min rehabilitering, mitt jobb som fått stå tillbaka, min viktuppgång, mina barns oro. Sen blev jag rädd. Det hade ju kunnat varit tvärtom, att jag hade haft cellförändringar som de inte hittat.
Hur tänker du om att det här har skett?
– Detta har hänt 33 gånger, hur kan man ha så dålig koll på sin verksamhet att sånt här händer? Det handlar om feldiagnostisering och inte överdiagnostisering, som jag sett att ansvariga läkare säger. Det tycker jag är ett sätt att försköna, säger hon.
Någon förklaring har hon inte fått.
– Jag ser fram emot att orsaksanalysen i samband med Lex Maria, där ska vi som drabbats få komma till tals.
Kommer du anmäla det?
– Ja det kommer jag göra.