Den nyfödda bebisen gråter och föräldern kör genast igång med sitt felsökningsschema: Hungrig? Blöt? Frusen? Varm? Sällskapssjuk? Att vi försöker tillfredsställa behoven så gott det går gör att barnet förstår att det finns någon i omgivningen som lyssnar och vill väl.
Det kallas anknytning och handlar om de där känslomässiga banden som utvecklas människor emellan. Anknytningsprocessen börjar redan när barnet ligger i magen och efter födseln går det ut på att bebisen ska kunna känna sig helt säker på att det finns någon som skyddar och hjälper när faror lurar. Det här psykologiska bandet byggs upp successivt genom att föräldern finns i barnets närhet, lyssnar, pratar och försöker läsa av barnets signaler och svara på dem.
– De flesta barn kan använda sig av sin anknytning på ett sådant sätt att de får den omvårdnad de behöver. En del lär sig att den bara finns utan att man behöver göra så mycket, andra barn lär sig att de måste bete sig på olika sätt för att få tillgång till den, säger Pia Risholm Mothander, leg psykolog och psykoterapeut, docent och universitetslektor i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet.
Den viktigaste perioden i livet, när anknytningen påverkas som mest, är barnets första två år. Men egentligen sätter anknytningsprocessen igång tidigare än så.
– Under graviditeten byggs förälderns beredskap för att ta hand om sitt barn upp. Den vuxnes egna minnen av omvårdnad, förhoppningar och farhågor inför nuet och framtiden blandas i föreställningar om hur det kommer att vara att ta hand om ett barn, säger Pia Risholm Mothander, och förklarar hur anknytningsprocessen sedan fortsätter när barnet väl landat i familjen, trots att det nyfödda barnet ännu varken kan prata eller själv vet vad han eller hon behöver:
– När barnet föds med sina biologiska resurser att signalera att det behöver tas om hand möter det förälderns omvårdnad, som kan variera i kvalitet. Genom omvårdnaden ges barnet de erfarenheter som bygger anknytningen. Barnet knyter an till den som tar om hand – även om omvårdnaden har brister.
Ett barn som fått möjlighet att knyta an ordentligt vet att det finns vuxna i bakgrunden som skyddar. Då vågar barnet i lugn och ro krypa iväg för att utforska världen, bara för att snabbt komma tillbaka till föräldern om det händer något läskigt.
På så sätt vågar man sig ut på allt längre upptäcktsfärder i livet, tryggt förvisad om att mamma, pappa eller eller någon annan finns som backup i bakgrunden.
– Genom det här samspelet lär sig barnet att reglera både sina positiva och negativa känslor och fungera i omvärlden, säger Pia Risholm Mothander.
Men även om ett barn periodvis levt i en svår miljö går det att omforma de inre anknytningsmodeller som barnet har byggt upp.
– Kanske handlar det om ett adoptivbarn som plötsligt ska knyta an till en ny vuxen. Då gäller det att våga lita på att det erbjudandet som adoptivföräldern ger är genuint, på riktigt och för alltid. Detta kan både ta tid och vara frustrerande för den vuxne, som behöver ha mycket tålamod och får stå ut med att få sitt erbjudande ifrågasatt, säger Pia Risholm Mothander. (TT)