– Jag har inte accepterat min mans sjukdom. Som nära anhörig måste man dock lära sig att leva med den, för sin egen skull, säger Annika Zetterberg.
För 40 år sedan fick hennes man diagnosen MS. Beskedet medförde en svår chock men Annika lyckades till slut bearbeta sorgen och fortsatte med sitt arbete på Folke Bernadottehemmet. När makens sjukdom efter en tid förvärrades gick hon ner till att jobba 80 procent. På hösten 2006 började hon få problem med ena ögat. Orsaken var för högt blodtryck. Några månader senare tog Annika Zetterberg beslutet att sköta om sin man på heltid.
– Den stora skillnaden är att vi i dag lever våra liv här och nu. Jag slipper den ständiga stress som fanns när jag både skulle arbeta och ta hand om min man på heltid. Efter ett tag insåg jag att det livet inte höll längre, säger Annika.
Uppskattningsvis räknas var fjärde person i Sverige över 55 år som anhörig. Annika Zetterberg upplever spontant att hon träffar fler kvinnor än män som är anhörigvårdare. Enligt Charlotte Jonasson Falk, verksamhetssamordnare på Anhörigcenter i Uppsala, är det en relativt jämn könsfördelning men förhållningssättet tycks skilja sig åt mellan män och kvinnor.
– Förmodligen får män får bättre social uppbackning av till exempel döttrar, men de har också generellt sett lättare för att be om hjälp. Kvinnor biter ihop istället. Vi ska vara duktiga och ber inte gärna om hjälp, säger Charlotte Jonasson Falk.
På Anhörigcentret kan man få hjälp med praktiska saker som telefonsamtal men även få det stöd som inte alltid är självklart för anhöriga.
– Anhörigskap innebär risk för ohälsa då man utsätts för stress och oro men också social isolering, försämrad privatekonomi och karriärmöjligheter. Dessutom sätter man oftast den sjukes välmående långt före sitt eget, säger Charlotte Jonasson Falk.
– I säkerhetsinformationen på flygplanen säger de alltid att vuxna ska sätta på sig syrgasmask först, sedan på barnen. Samma sak gäller för de som är anhöriga.
Annika Zetterberg är anställd som personlig assistent åt sin man. Hon får betalt för sex timmar per dag, fast hon sköter om honom 24 timmar om dygnet. Ett par dagar i veckan får hon avlastning av en annan assistent. Då går hon oftast på pilates eller tar en promenad på stan eller i skogen.
– Det finns absolut dagar då jag känner att jag inte orkar. De stunder jag har för mig själv är grundläggande för att jag ska överleva. Och för att jag ska vara snäll hemma, säger hon och ler lite.
Ett annat sätt för Annika och hennes man att må bra är att gå mycket på teater och träffa vänner. De har fem par som de umgås med regelbundet. Men när en sjukdom drabbar en familj på det här sättet blir man enligt Annika också varse om vilka som är ens riktiga vänner. De som stannar, och de som inte gör det. Annika Zetterberg och hennes man har levt tillsammans som man och fru större delen av livet och de senaste åren också som vårdare och vårdtagare.
Hur gör man egentligen för att skilja på de två relationerna när man lever med varandra 24 timmar om dygnet?
– Det är något som jag inte har tänkt på faktiskt, säger Annika. Hon blir tyst ett tag och tittar ut genom fönstret. Min man säger ibland ”hur skulle jag ha gjort om jag inte haft dig?” Då hade kommunen hjälpt till, säger jag. Men å andra sidan kan de ju bara ta rollen som vårdare.
– Min man och jag har lärt oss att tänka såhär: Vi är gifta, på nöd och lust. Under en tid i vårt liv som gifta så var det mer lust. I den här perioden är det nöd och nu försöker vi göra nöden så lustfylld som möjligt.