Det var när Andreas Nilsson skulle hålla ett föredrag inför klasskamraterna, i högstadiet under uppväxten i Småland, som något hände. Killen som inte hade haft något emot att uppträda inför andra och till och med säger att han som liten var lite av en scenapa drabbades plötsligt av en svår, oförklarlig ångestattack.
– Det bara kom över mig, jag blev alldeles skakig och fick hjärtklappning precis före presentationen. Redovisningen fick jag genomlida men jag minns inget av den. Efteråt drog jag en lättnadens suck över att det var över, berättar han.
Men det var inte över, utan bara början på åratal av scenskräck, telefonfobi och en rädsla att träffa nya människor. Varje ny situation där han skulle hålla föredrag, läsa högt för klassen på svensklektionen eller ringa någon okänd person lockade fram samma känslor som han känt den där första gången i klassrummet.
– Rädslan kom smygande så fort jag kände att jag var utsatt för granskning, jag var rädd att andra skulle tycka illa om mig. Men jag fick aldrig några reaktioner och det kändes alltid värst inombords. Man blir lite av en expert på att dölja sina symtom, säger Andreas Nilsson och rättar till glasögonen.
Han talar avslappnat om sina svåra besvär och är mån om att få med så mycket som möjligt i berättelsen. Ibland ler han lite åt sig själv. Den sociala fobin har varit hans följeslagare genom livet, men i dag har distans till den och en insikt om vad som drabbade honom.
Till skolan fortsatte han att gå som vanligt, trots att ångesten alltid lurade runt hörnet. Gymnasietiden avslutades och byttes mot universitetsstudier i matematik och naturvetenskap i Uppsala, där kraven bara ökade.
– Det blev jobbigare och jobbigare, men jag försökte bita ihop. Bara en gång, då vi skulle ha en presentation inför videokamera, blev pressen så svår att jag skolkade.
När han drabbades av tinnitus efter att ha utsatts för höga ljudnivåer på en studentnation sökte han hjälp inom psykiatrin. Där berättade han en del om sina livsproblem, men trots att han inte gick in i detalj på sin sociala fobi insåg psykoterapeuterna snabbt vad det var fråga om. Följden blev flera års behandling med terapi och ångestdämpande medicinering.
Men behandlingen ledde inte till någon bestående förbättring och under några år gick allt i stå, som han själv beskriver det.
– Egentligen ville jag ha socialt umgänge, men situationer som släktmiddagar, bröllop, alla formella tillställningar med mycket människor blev alltid besvärliga. Under studietiden var alkoholen ett smörjmedel som gjorde den sociala biten lite lättare, säger han.
En drivkraft i Andreas Nilssons liv har hela tiden varit viljan att exponera sig, att utsätta psyket för just de prövningar det fruktade mest av allt. Han började jobba som lärare i högstadiet och förhindrade hjärtklappningen med betablockerare, tog en tjänst på ett telemarketingföretag och pratade med mängder av okända människor.
– Jag ville utmana mig och det blev också lite bättre, men det handlade bara om framsteg på några snäva områden och fick inte genomslag på andra situationer i livet. Jag kände att jag ville pröva något nytt och upptäckte i samma veva föreningen Uppsala Ångestsyndromsällskap.
Första mötet med föreningen blev en pärs som han bara har en suddig minnesbild från, säger han. Men sedan kom vändningen. Föreningslivets alla möten och åtaganden, inte minst efter att han valts till ordförande, gjorde att han fick alla svåra övningssituationer i ett paket. Som föreningens ansikte utåt blev han tvungen att hela tiden träffa nya människor, många i liknande situation som han själv. Uppdraget förändrade honom och bröt med tiden ned ångesten steg för steg.
I dag är han 44 år gammal, fri från ångesten och brinner för frågorna om social fobi och andra ångestsyndrom.
– Det är en folksjukdom, men det finns bot. Det behövs en upplysning i skolorna så att lärare och skolhälsovård tidigt kan känna igen detta och lära sig att det inte handlar om misskötsamhet utan om psykiska besvär när någon faller ifrån.
Föreningen har bland annat bett om att få föreläsa för studenterna på lärarutbildningen, hittills utan gehör. Medvetenheten i samhället om psykisk ohälsa har ändå blivit bättre, tycker Andreas Nilsson.
– Jag trodde att jag var ensam om mina problem, det är en uppfattning som är vanlig bland sociala fobiker. Men i dag skrivs det mycket mer i media och man kan söka efter information på nätet. Det gäller att få veta att man inte är ensam, säger han med eftertryck.
Andreas Nilsson tror att en blandning av biologiska och sociala faktorer ligger bakom fobin, där vissa människor helt enkelt lättare utvecklar ångestsyndrom. I hans släkt fanns en tidigare ångestproblematik som kan ha spelat in i hans eget fall.
Han ser det som att alla människor känner ångest någon gång i livet, men att den för vissa människor blir så stark att den blir livshindrande. Det är den avgörande skillnaden mellan dem som lamslås av psykisk ohälsa och dem som inte gör det, menar Andreas Nilsson.