Andreas fick diagnosen depression

Det tar en stund att berätta det här, men det är en erfarenhet och ingenting jag vill förtränga eller önska inte hade hänt. Det ger kanske ökad förståelse för andra som är deprimerade.
I slutet av sommaren 2004 började jag känna att jag mådde dåligt, utan någon egentlig orsak. Då var jag 17 år. Jag var ute och gick på nätterna i en vecka och sov på dagarna. Jag kunde inte hantera min ångest på något annat sätt. Sedan fick jag reda på att en kompis hade svikit ett förtroende, och när jag var ute och gick igen kom jag till en avsats och tänkte "jag kanske ska hoppa".
Det var efter det som jag själv tog initiativet till att gå till akutmottagningen i Stockholm, där jag bodde då. De skickade mig till Barn- och ungdomspsykiatrins, BUP:s, akutmottagning i Uppsala, eftersom det var här jag var skriven.
När jag kom dit var jag trött — allt hade hänt samma dag, från självmordsimpulsen till att jag slutligen kom till BUP. Där fick jag ett eget rum att bo i med ett fönster, en dörr som inte gick att låsa, en säng, en vägglampa utan sladd och ett skrivbord med några lådor. Rummet var kanske sju-åtta kvadratmeter. Det var ganska fräscht, nyrenoverat med ett stort fönster. Det kändes inte som ett sjukhus.
Jag var äldst där. Under tiden på BUP såg jag kanske tio andra ungdomar där på besök, vi var väl fyra som bodde där.
En tjej hade varit på BUP ganska länge och hon var verkligen apatisk. Hon såg jätteledsen ut, hon ville inte äta och de fick bära ut henne för att få henne att vistas utanför sitt eget rum. Sista gången jag var där hade hon en slang genom näsan för att få i sig näring.
En kille kom från ett annat land och jag tror inte han hade några föräldrar eller släktingar. Han hade skurit sig så djupt i armarna att de hade fått sy.
Sedan fanns det en liten tjej, hon var rolig. Hon var kanske tio år, hade jättemycket energi och hakade upp sig på könsgrejer hela tiden — det var nästan maniskt, kanske var det därför hon var där.
Jag pratade inte så mycket med de andra patienterna utan umgicks mest med personalen. De var trevliga och fanns alltid där för att ta hand om en och det kändes skönt. Jag fick inte gå ut utan personalen heller. De hade inte tid varje dag, men det fanns mycket annat man kunde göra, som att kolla på tv eller lägga pussel, ibland hjälpte jag till med maten. Trots att jag var inlåst kändes det som en trygghet.
Jag visste inte hur länge jag skulle stanna, för först sa de att jag skulle stanna över natten, sedan över helgen. Så fortsatte det lite till och lite till, tills jag hade stannat en månad.
När jag var därinne mådde jag inte så dåligt. Det var en sådan liten värld, den var lätt att anpassa sig till. Men det var svårt att känna sig som en av de andra patienterna, de var så extrema.
Varannan dag fick jag prata med antingen en kurator, läkare eller psykolog. Jag fick aldrig några tabletter, utan vi samtalade. De arbetade med att strukturera upp mitt liv, min relation med mina föräldrar och var jag skulle bo någonstans, eftersom jag precis flyttat hemifrån. I slutet fick jag permissioner, så att jag vande mig vid att bo hemma.
När jag bodde på BUP hade jag kontakt med min familj och vissa kompisar. Jag försökte få några att hälsa på, men de hade mycket att göra. Men jag trivdes där, jag saknade inte kompisarna så mycket. Jag orkade inte träffa alla kompisar då heller, man har ju vissa förväntningar på sig, som att man ska vara glad och ha en viss roll.
Men för mig blev det som en cirkel — man orkar inte alltid höra av sig när man mår dåligt, samtidigt som det sista man vill är att kompisarna ska sluta höra av sig eller sluta bry sig. Det var vissa som inte pallade och blev skärrade av situationen och tänkte "nej, vi var nog aldrig kompisar egentligen".
Efter en månad skrevs Andreas ut från BUP men fortsatte att göra återbesök. Men när han fyllt 18 fick han inte gå till BUP längre, utan tvingades att byta till vuxenmottagningen i Ulleråker. Där var det en helt annan stämning. "Det kändes verkligen som ett mentalsjukhus", berättar Andreas. Läs fortsättningen i Kaktus nästa vecka.

Fotnot: Andreas heter egentligen något annat.

Andreas fick diagnosen depression

Han har blivit inlagd på två kliniker, samtalat med två psykologer, tio olika läkare och testat två sorters tabletter.I en serie i två delar berättar Andreas om hur det är att vara ung och inlagd för psykiatrisk vård. Det här är hans historia: