Det är den 7 maj 1945 och i trerummaren på Höganäsgatan 7 i Uppsala lutar Maj Söderberg örat mot den knastrande radion. I magen sparkar hennes tredje barn.
Statsminister Per Albin Hansson berättar med högtidlig stämma för radiolyssnarna att Tysklands kapitulation innebär att freden nu kommit till vår världsdel. Det krig som har rasat alldeles utanför Sveriges gränser i nästan sex år, som lagt Europa i ruiner och som dödat närmare 60 miljoner människor, var slut.
– Det var en stor lättnad att det blev fred. Naturligtvis, säger Maj Söderberg och blundar när hon minns de där sista krigsmånaderna 1945.
Dottern Barbro hade hunnit fylla sju, dottern Karin fyra. Själv var hon 31, och hade svårt att riktigt glädja sig över att vara gravid igen.
– Man visste fortfarande inte hur kriget skulle sluta. Jag vågade inte förlita mig på att de allierade skulle segra, utan undrade ibland om vi skulle behöva fly och hur det i så fall skulle gå eftersom jag var gravid och hade två små barn. Jag brukade oroa mig för att Tyskland plötsligt skulle börja blixtbomba, som de gjort i Norge.
Men så kom alltså freden. Medan höggravida Maj pustade ut hemma i lägenheten sökte sig andra Uppsalabor ut på stans gator för att fira. Kapitulationsdagen den 7 maj var firandet av det mer ostrukturerade hänförda slaget. Den 8 maj, som utropades som segerdagen, hade Uppsala organiserat sig till ett mer högstämt firande. Stans kyrkor ringde en halvtimme på morgonen, i alla skolor samlades barnen till andakt och i Domkyrkan hölls två tacksägelsegudstjänster. Genom centrala stan tågade studenter med studentmössor och fanor till Universitetshuset, på vars trappa det hölls tal och Allmänna sången sjöng.
– Det var nog något av en yra. Men för mig som vankade omkring med en jättemage - den var verkligen jättestor! - fick det räcka med den inre glädjen, säger Maj och skrattar.
Även om kriget aldrig kommit till Uppsala hade det gjort sig påmint på många sätt. I en lokal bredvid Hotell Hörnan på Östra Ågatan fick man hämta sina ransoneringskuponger. På Kafé Centrum, i hörnet av Dragarbrunnsgatan och Smedsgränd, höll nazisympatiserande Uppsalabor möten när kaféet stängts för övriga. Runtom i stan var många flyktingar inhuserade; ett stort antal norska studenter hade flytt till Uppsala, skolorna fylldes av baltiska barn och en hel del tyskar som var motståndare till nazismen hittade en fristad här. I Maj Söderbergs föräldrars stuga i Sunnersta bodde en tysk socialdemokrat som drömde om att emigrera till USA med sin norska käresta – och så blev det till slut, men i väntan på drömmens uppfyllelse åt han ibland middag hemma hos Maj och hennes man Karl Söderberg.
Och Maj minns de många finska krigsbarnen hon mötte sommaren 1942 då hon jobbade på läkarmottagningen på Ärna, dit barnen först kom.
– De skulle få komma ifrån kriget men hade ju fått skiljas från sina föräldrar. Många av dem var väldigt ledsna. Jag kommer ihåg storasyskonen som tog hand om yngre syskon. Jaa ... det var oerhört tragiskt.
Men trots krigets närvaro var just kriget något som många undvek att prata om.
– Även om känslan var att de flesta höll på de allierade kunde man aldrig vara säker. Det var bara med de närmaste man vågade prata om sina sympatier.
Mellan klockan elva och tolv på kvällarna, bakom de svarta mörkläggningsgardinerna som skymde fönstren, brukade Maj luta örat mot radion. Volymen var låg för att barnen inte skulle vakna. Den där timmen skickade svenska sjömän, som var blockerade ute till havs och inte kunde återvända till svenska hamnar, meddelanden hem.
– Jag hoppades alltid få en hälsning från min bror. Men det var ett fåfängt hopp, han var i en ubåt och fick nog inte avslöja något, säger Maj och skrattar till.
Maj Söderbergs man Karl Söderberg hade varit ordförande för studentföreningen Laboremus. Han var fredsivrare, som Maj säger, och fick under kriget en kontorsplacering på luftbevakningen. I hörnet Kungsängsgatan-Bangårdsgatan satt han om nätterna och hade kontakt med kustbevakningen i Roslagen som spejade efter främmande flygplan.
Med krigsslutet följde många känslor. Inte bara glädje.
– Den övergripande känslan var ju en stor lättnad över att dödandet var slut. Men samtidigt kom alla fruktansvärda bilder från koncentrationslägren. Det var svårt att förstå.
Den 7 juli 1945 föddes Majs tredje dotter. Hon fick namnet Britta.
– Hon kom i fred. Ett tag funderade jag lite över om att hon borde få heta Viktoria i stället, eftersom det betyder seger.