"Andra klassens medborgare"

Lilja Novikov, 76 år, bor ensam i ett hus norr om Knivsta. Hon berättar hur familjen ända in på 1950-talet söktes upp av personer från sovjetiska ambassaden i Stockholm.
- De var alltid två stycken och de talade om för oss vad vi inte fick göra.
Vi skulle inte umgås med svenskar. Vi skulle inte agera på något sätt. Bara vara tysta.
- De ville att vi skulle återvända hem. Det behövdes arbetskraft i Ryssland.
De sade också att det alltid är bäst hemma. Man skall älska det land där man är född och aldrig tala illa om det.

Visste mycket
- Att hemma alltid är bäst upprepade de i dörren innan de gick.
De utsända hade en förvånansvärt stor kunskap om familjen Novikov.
- De visste nästan allt om oss. Visst har jag frågat mig hur det kunde komma sig.
Liljas make, Michael Novikov, avled 1986 i Uppsala.
- Han var alltid rädd. Michael brukade säga att det är så himla lätt att försvinna, till och med i Sverige. Han var ängslig för att bli tvingad tillbaka.
Michael Novikov föddes 1919 i Kalinin och tjänstgjorde från 1938 på krigsfartyg i Svarta havsflottan.
I juli 1942 tog tyskarna honom som fånge vid flottbasen i Sevastopol. Han fördes till fångläger i Rumänien, Polen och sedan Norge, dit han kom i juli 1944.
3 maj 1945, några dagar före tyskarnas kapitulation, flydde han till Sverige.
25 maj fördes han till Lissma-lägret utanför Huddinge.
Efter fyra dagar avvek Michael Novikov och tog sig till Uppsala med tåg. Han gick mot Danmarks kyrka. Han hade tur. Godsägaren på Säby gav honom arbete.
- Därifrån hämtades han en dag av svenska poliser med dragna pistoler, berättar Lilja Novikov.
Han fördes 20 juli till Svarttjärn, ett läger för flyktingar med skilda nationaliteter, beläget i ödemarken mellan Rättvik och Bingsjö i Dalarna.
- Godsägaren ringde och skrev till myndigheterna och lyckades få Michael kvar i Sverige. Han kom till och med tillbaka till Säby en tid.

Fråntogs jordbruk
Lilja Novikov upplevde krigets fasor i Petrodvorets några mil utanför Leningrad. Där hade familjen fråntagits sitt jordbruk. På hösten 1941 flydde hon tillsammans med sin mor, moster och fyra systrar till fots via Estland till Finland. I oktober 1944 lyckades Lilja ta sig därifrån till Sverige och Öregrund i en båt tillsammans med ytterligare hundratalet flyktingar.
Långt senare fick hon veta att modern och tre av syskonen vid jultid 1944 förts till ett skogsarbetsläger vid Jaroslavl öster om Moskva. Mamman skickades senare till Sibirien.
- Jag fick snabbt arbete som biträde på Akademiska sjukhuset där jag också bodde en kort tid.
Snart dök sovjetiska tjänstemän upp i bostaden:
- De visste var jag fanns. Även när jag tagit arbete som hembiträde hos en familj på Börjegatan.

Vägrade återvända
På nyåret 1946 träffade hon Michael. Han hade då arbete på ett karosseri i Uppsala. De gifte sig samma år.
Besöken fortsatte när Lilja och Michael flyttade till ett rum med kokvrå på Skolgatan. I regel var det olika personer från ambassaden som kom och knackade på dörren.
- De ville att vi skulle återvända. Men vi vägrade. Michael höll sig undan då de kom.
Till december 1953 hade de var sitt främlingspass. De gällde bara för enkel resa till Sovjetunionen.
I Michaels pass stod det att han inte fick vistas i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Vissa tider enbart i Uppsala stad, Vaksala eller Knivsta landsfiskalsdistrikt. Michael och Lilja skulle regelbundet anmäla sig hos polisen, men vid olika tidpunkter. De fick betala för stämplarna i passen.
- Ertappades Michael med att resa någon annanstans, riskerade han åtal och förpassning ur landet. När vi flyttade till Knivsta på sommaren 1953 fick vi en reprimand från polisen i Uppsala. Vi hade flyttat utan lov. På den tiden tillhörde Knivsta Stockholms län.

"En ond dröm"
Nu skulle äldsta barnet börja i skolan. Man valde att stanna i huset utanför Knivsta. Michael tog jobb som skogshuggare, glaserare, karosseri- och byggnadssnickare.
Påtryckningarna från ambassaden att återvända till Ryssland fortsatte åtminstone en bit in på 1950-talet. Lilja Novikov säger att hon inte säkert minns när sista besöket ägde rum. Den tiden är som en ond dröm.
- Min man var inte hemma. När de gick glömde de kvar en telefonkatalog. I den var flera namn understrukna. Men de kom strax tillbaka och hämtade katalogen.
- Jag tror att ambassaden ringde oss en gång till. Det var Michael de var intresserade av. Men då dök de inte upp. Kanske hittade de oss inte.
- Jag gav dem en ganska vag vägbeskrivning och på den tiden saknades gatubelysning härute.
Lilja Novikov säger att hon känner till två sovjetryssar som gick med på att åka hem.
Nicolai bakade pepparkakor i Rimbo och Peter arbetade på en verkstad i Uppsala. De återvände - troligen samtidigt - år 1964, sommaren då Chrusjtjov besökte Sverige.
- Vi var bekanta, men vi hörde aldrig mera av dem.

Trakasserades
Det var besvärligt att vara ryss i Sverige decennierna efter kriget. Lilja Novikovs två barn trakasserades i skolan i Knivsta av några lärare. Det var svårt att få arbete. Michael kallades bara "ryssen" bland arbetskamraterna.
- En granne ansåg sig svartlistad på flera arbetsplatser för att han umgåtts med oss.
När Lilja och Michael ville utvandra till USA år 1950, där de skulle ha känt sig säkrare, möttes de av hånskratt, säger Lilja.
- Vi var andra klassens medborgare i Sverige och isolerades. Man såg ner på oss. Det var nog det svåraste.

Liten ordlista:
Säpo: säkerhetspolisen.
Repatriering: skicka till hemlandet.
Chrusjtjov, Nikita: Sovjetunionens parti- och statschef under perioden
1958-1964.
Desinformation: falsk upplysning.
Legation: beskickning av andra graden. Sovjetunionen öppnade ambassad i
Stockholm år 1948.