Anders dömdes - men friades

Den 20 februari i fjol greps Anders Svensson på sin arbetsplats i Uppsala av två civilklädda poliser. Beskedet var chockartat: han misstänktes för våldtäkt på sina två adoptivdöttrar. Hur resonerade domstolarna när de skulle avgöra vad som hade hänt över ett decennium tidigare?

Uppsala2007-05-27 23:00
Anders Svensson, som i verkligheten heter något annat, levde under ordnade förhållanden. Han var gift, hade inga missbruksproblem och var ostraffad. När poliserna dök upp på hans arbetsplats den där februaridagen slogs hans tillvaro i spillror.

I början av 1990-talet hade han tillsammans med sin fru adopterat två flickor. De övergrepp de nu anklagade sin far för ska ha skett upp till 13 år tidigare när flickorna var mellan sex och tio år gamla. Pappan ska då bland annat ha hållit fast dem och gnidit sig mot deras kön så att han fått utlösning vilket i juridisk mening är våldtäkt.
Under häktningsförhandlingen betecknade Anders Svensson anklagelserna som absurda och sa att han inte kunde förstå varför flickorna hittat på detta.

Det fanns varken vittnen eller teknisk bevisning. I stort sett det enda Uppsala tingsrätt hade att gå på under rättegången var vad flickorna och Anders Svensson berättade.
Nästan allt i ärendet är hemligstämplat men domen är offentlig. Där hänvisar tingsrätten till Högsta domstolen som sagt att en fällande dom kan grundas i huvudsak på målsägandens berättelser men dessa måste vara sammanhängande, klara och detaljerade. Det får inte finnas delar som verkar svåra att förklara eller som gör att de kan ifrågasättas.

Domstolen ansåg att båda flickornas berättelser verkade självupplevda och det fanns inga motsägelser i dem. Inget tydde heller på att de ville utsätta sin far för falska anklagelser. Tvärtom hade de inte velat att uppgifterna skulle komma fram. En terapeut vittnade om att en av flickorna som anförtrott sig till henne blivit arg när terapeuten sagt att hon måste föra saken vidare.
- Domslutet var inte exceptionellt svårt att fatta. Flickornas berättelser var trovärdiga och deras berättelser kunde styrkas till viss del, exempelvis genom vad terapeuten sagt, säger lagman Erik Lempert som dömde i tingsrätten.
En enhällig tingsrätt dömde Anders Svensson till sex års fängelse. Men lika enhällig var Svea hovrätt som två månader senare friade honom.

Det flickorna vittnat om kunde vara sant, resonerade hovrätten, men deras berättelser var ganska torftiga och saknade unika detaljer. I hovrätten kunde den ena flickan inte minnas vissa uppgifter om övergrepp som hon lämnat i tingsrätten.
Inte heller kunde flickorna ge några klara bilder av hur övergreppen börjat eller slutat, något som fick domstolen att tvivla. Flickorna var i dåligt psykiskt skick och därför måste deras uppgifter tolkas försiktigt, menade hovrätten som slog fast att bevisningen inte höll för en fällande dom.
- Att den ena flickan i hovrätten inte kunde komma ihåg avgörande uppgifter om övergrepp som hon lämnat i tingsrätten gör att jag kan ha viss förståelse för den friande domen, säger Erik Lempert.

Något annat som kan ha spelat in är att flickorna i hovrätten kopplat in en ny advokat, Kerstin Koorti. Hon lyfte bland annat fram att den ena flickan börjat berätta om övergreppen först när hennes terapeut skulle sluta efter åratal av terapi. Hon ifrågasatte hur uppgifter om övergreppen kommit fram och hur utredningen skötts.
- Jag granskade allt från scratch och hittade nya uppgifter. Det läskiga i sexualmål med barn är att utredarna inte kontrollerar fakta lika noga som annars. Jag har fått flera personer fria som dömts till långa straff efter att ha gjort egna kontroller.

Processen blev förödande för Anders Svensson. Han utpekades som sexförbrytare i sin omgivning, sjukskrevs under lång tid och familjens ekonomi kollapsade.
Gick en förövare fri? Eller förhindrades ett justitiemord? Bara de inblandade själva vet. I alla händelser ger målet en inblick i hur oerhört komplicerat det är att ta ställning i den här typen av ärenden.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om