Amerikansk identitetspolitik

Efter en vecka på resande fot i presidentvalets USA framgår det tydligare än någonsin vilken stark ställning identitetspolitik har i amerikansk politik. Med identitetspolitik menar jag och UNT:s ledarsida synsättet att kulturell eller religiös bakgrund, etnicitet, kön eller någon annan grupptillhörighet påstås säga allt som är värt att veta om en människas livsstil, åsikter och lojaliteter.

Karl Rydå

Karl Rydå

Foto: Pelle Johansson

Uppsala2012-11-03 15:51

Synsättet verkar lika accepterat i norra såväl som i södra USA, såväl hos Demokraterna som hos Republikanerna. Det tas för givet att latinamerikaner, afroamerikaner eller till exempel vit arbetarklass kommer att rösta på ett visst sätt. Det är förstås rationellt att undersöka och förhålla sig till hur olika grupper i syfte att maximera sina vinstchanser i ett val. Men det är något annat att anse att dessa skillnader i röstbeteende är givna, till exempel när de demokrater jag träffat hävdar att till exempel människor inom en låglönesektor som väljer att rösta på Republikanerna ”inte förstår sitt eget bästa”. Eller att inte bara ta skillnaderna för givna, utan att gå ett steg längre och aktivt försöka utesluta de ”grupper” som röstar ”fel”. Ta förändringen av valdistrikt och valkretsar i delstaten North Carolina till exempel

Det kallas för gerrymandering, att rita om valkartan så att den bättre passar det egna partiet. Något som kan göras i samband med att folkräkningar genomförs. En som drabbas av detta i North Carolina är Deborah Ross, demokratisk ledamot i North Carolinas representanthus (en av två kamrar i delstatsparlamentet).

Inför detta val har hennes valkrets förändrats. Plötsligt tillhör en stor del av den stabila afroamerikanska demokratiska väljargrupp en annan valkrets, och Ross förväntas nu söka stöd hos, och representera en stor grupp väljare som inte vet vem hon är, och som hon i sin tur inte vet vilka de är. Genom sammanslagningen och omritningen av valkretsarna befann hon sig plötsligt i en valkrets med ytterligare en demokratisk ledamot, som tidigare hade varit invald från en annan valkrets. Hon menar att detta skedde medvetet, för att de två skulle splittra de demokratiska väljarna och på så sätt bana väg för en republikansk kandidat.

Det är alltså Republikanerna som har genomfört denna gerrymandering i North Carolina, det är de som är i majoritet i delstatsparlamentets bägge kamrar. Men Ross är ärlig, det här har även Demokraterna ägnat sig åt i delstaten. Det här ägnar sig även demokrater åt i de delstater där de styr. Ross hävdar dock att det är värre denna gång. Enligt henne har man tidigare ritat om efter partisympatier, för att gynna det egna partiet och missgynna det andra partiet. Den här gången ska man i stället ha dragit linjerna utefter etnisk sammansättning – afroamerikanska valkretsar ska ha skapats.

Om detta skulle stämma, kan den nya valkretsindelningen upphävas i domstol. Den skulle i så fall vara en olaga diskriminering. Från republikanskt hålls skulle det dock snarare argumenteras att det handlar om ”vanlig” gerrymandering som utgår från partisympatier. Sedan råkar det bara vara så att detta i hög grad sammanfaller med etnicitet.

Hur det än är med den saken lämnar den nya indelningen av valdistrikt och valkretsar i North Carolina en bitter eftersmak. Dels för att det är svårt att utesluta att motiven bakom den nya indelningen inte är desamma som kraven på att kunna uppvisa fotolegitimation när man röstar (som jag har skrivit om här). Dels därför att det är ett utslag av identitetspolitik när den är som allra sämst. Olika gruppers väljarsympatier tas för givna, explicit kopplade till etnisk eller kulturell tillhörighet, och omöjliga att förändra. Resultatet blir ett agerande från de två stora partierna som snarare konserverar än bryter upp dessa band.

Republikanerna gör sitt bästa för att hålla ner valdeltagandet hos ”demokratiska” grupper, medan Demokraterna gör sitt bästa för att locka samma människor till valbåsen. Inte bara för att det är viktigt att de röstar, utan för att det förväntas rösta ”rätt”.

Det republikanska agerandet är obehagligare (och minner om raslagar och segregationstänkande), men bägge partiernas agerande går stick i stäv med vår gängse uppfattning om synen på individen och kollektivet i USA. Det är inte bara i Europa som identitetspolitiken står stark.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om