Det var tydligt hur nöjda de var med sitt förslag. Och det var inte så konstigt. Satsningen på forskning vid svenska lärosäten var – och är (anslagen ökar successivt fram till 2012) – imponerande till sin omfattning. Men det var då. Sedan den sensommarens sista dagar har Lars Leijonborg ersatts av Tobias Krantz som högskole- och forskningsminister och Krantz av just ingen alls.
Forskningspropositionen slutar förstås inte att gälla för att ett statsråd försvinner och regeringens budgetproposition innehåller för all del vissa ytterligare satsningar på högre utbildning: anslagen till grundutbildningen inom humaniora och samhällsvetenskap höjs med 200 miljoner, utbildningar som håller hög kvalitet kommer att få en särskild premie, och så fortsätter förstås forskningsanslagen att räknas upp.
Dessa blygsamma inslag i en mångmiljardbudget kan dock inte dölja den perspektivförskjutning som uppenbarligen har skett inom regeringen, vilket avskaffandet av posten som forskningsminister så tydligt visar. Det handlar inte om att Jan Björklund med sin officersbakgrund inte skulle kunna hantera frågorna. Däremot är det tveksamt om han, vid sidan av ansvaret för grund- och gymnasieskolan, alls har tid att ge den högre utbildningen den uppmärksamhet som den förtjänar – och som Sverige behöver.
Det är ju med en välutbildad befolkning och med en högskola i världsklass som vårt land ska kunna hävda sig i den globala konkurrensen, inte med låga löner. Så lyder svaret inte bara från Björklund, utan även från Fredrik Reinfeldt, de övriga borgerliga partiledarna och även från oppositionen.
Men bekvämt tillbakalutat mot en två år gammal proposition och några strömiljoner här och där i en höstbudget uppnås inte ett så ambitiöst mål. Ska fler slutföra utbildningar av allt högre kvalitet krävs mycket arbete. Har Björklund den tid och det intresse som krävs för detta? Nej, utan en särskild forskningsminister blir det svårt för Alliansens partiledare att snart återkomma till Uppsala med förtroendeingivande utbildningsbesked.