"Vi har ett barn ihop" säger Malena Andersson och Thomas Ardenfors och skrattar gott. En dag för åtta år sedan ringde socialtjänsten till Thomas Ardenfors och hans fru Sussi och sa att en ettårig flicka akut behövde ett jourhem. Flickan blev kvar i ett halvår, två månader längre än det är tänkt att jourhemsplaceringar ska vara.
När barnet skulle få ett permanent familjehem hos Malena Andersson och hennes man Per träffades de båda familjerna mycket under en övergångsperiod och blev goda vänner. Det är Thomas Ardenfors glad för. Annars brukar barnen bara försvinna utan att han får veta hur det går.
– Vi är ingen institution, vi är verkligen föräldrar. Barnen växer in i våra hjärtan, säger han.
Flickan bor kvar hos familjen Andersson på gården mellan Heby och Sala. Där finns studsmatta, fotbollsmål, lekstuga, gungor, gräsmattor och tre hundar. Malena Andersson skäms lite över ogräset. Hon har inte tid att rensa.
Hon har slutat arbeta som förskolelärare för att ägna sig helt åt familjehemsuppdrag. Nu är hon även anställd i nystartade Familjehemscentralen i Sala.
Förutom fosterbarn har hon nästan alltid en krisande familj boende i ett hus på gården, just nu en mamma med fem barn.
– Jag lär föräldrar att vara föräldrar. Då räddar man en hel familj. Jag har förmågan att få kontakt. Både vuxna och barn lyssnar på mig och jag älskar det. Jag älskar att lära, säger Malena Andersson energiskt.
Hon dukar fram kaffe, frallor och varma bullar i sitt stora kök som har öppen spis, fönster i tre vädersträck, en tre meter lång köksbänk, nio köksstolar och ett leksakskök. I det här rummet har det varit öppen förskola för familjehem i sju år.
Malena Andersson är själv uppvuxen med fostersyskon och när hon träffade sin man Per frågade hon tidigt om han kunde tänka sig att bli familjehem. Förutom sina två gemensamma tonårsbarn har de två familjehemsplacerade flickor hemma, nio och fem år gamla, som båda kom när de var små.
När man tar emot trasiga barn är det bra om det finns djur att klappa och leka med. De egna barnen är också en stor tillgång.
– Våra egna barn är ofta de absolut duktigaste på att få de nya barnen att känna sig hemma, de involverar dem i leken. Det är ljuvligt att se barnen bli en aktiv del. Det präglar dem. Våra barn får inblick i andra människors utsatthet och samhällets komplexitet, säger Thomas Ardenfors som är lika lugn som Malena är livlig.
Han och hans fru bor i ett stort hus i Sollentuna där han är moderat kommunpolitiker. De har en 21-årig son och är familjehemsföräldrar åt tre barn, 13, 15 och 18 år gamla som har bott hos dem sedan de var spädbarn.
– Det är ingen skillnad. Jag har samma känslor för dem, säger Thomas.
Ett av barnen har haft ett utvisningshot hängande över sig vilket har varit påfrestande.
– När uppehållstillståndet kom pussade jag det som en VM-pokal, berättar Thomas.
Hela tiden har de även fortsatt att vara jourhem. Thomas berättar om skräcken, förvirringen och ledsnaden i barnens blick när de kommer. Han brukar närma sig försiktigt, sätter sig kanske på huk och säger: Hej, vad kul att du är här. För att få barnen att känna sig mindre otrygga tar han reda på vad de tycker om att göra och äta och han läser godnattsagor. Det jobbigaste är att man fäster sig.
– När ett barn flyttat vidare behöver vi sörja en period innan vi är redo att ta emot ett nytt jourbarn, säger Thomas.
Både han och Malena betonar att alla i familjen måste vara involverade. De nya barnen ska komma överens med dem som redan finns i hemmet.
– Ibland infinner sig inte lugnet och då måste man våga prata om det. Om det inte funkar kanske det är bättre att omplacera barnet, säger Malena.
Ofta är det väldigt jobbigt i början, särskilt när det gäller att vinna föräldrarnas förtroende. I uppdraget ingår att ha kontakt med barnets biologiska nätverk. De kan uppleva att familjehemmet tar deras barn ifrån dem, även om det är socialtjänsten som tar beslutet.
– Arga föräldrar kan vara ganska otäckt, säger Malena Andersson som varit med om att få hot på telefon.
– Men man får bra stöd från socialtjänsten. De har bra rutiner, inflikar Thomas Ardenfors.
Om man tar emot ett litet barn kan man behöva vara hemma på heltid i början. Malena Andersson berättar om ett barn som hon bar på ett helt år för att det skulle knyta an till henne och bli tryggt. Varje barn är unikt. Vissa dansar in i familjen, andra suger musten ur en.
– Man får ingen manual. Man får handla efter läge. Sedan får barnet inte ta över, säger Malena.
Vissa perioder har det varit tufft säger Thomas, som upplever att han och hans fru har svetsas samman som par. Han berättar om en flicka som var livrädd för honom i sju månader, han kunde inte ens vara i samma rum och såg inte mycket av sin fru under den tiden. Hon är fotograf och fick starta om sitt egna företag tre gånger för att de fick jourplacerade småbarn tre somrar i rad som stannade hela hösten. Efter det tar de bara ta emot barn som går i förskola.
Till skillnad från jourplaceringar sker familjehemsplaceringar inte med brådska. Först görs en noggrann matchning. Sedan träffar man barnet och föräldrarna i en neutral miljö och känner sig för. När barnet placerats testar man ett tag.
– Om socialtjänsten ringer, säg att du är intresserad. Det förpliktigar inte men processen kan sätta igång, uppmanar Malena Andersson.
Familjehemmen synas förstås i sömmarna. Två socialsekreterare gör en grundlig utredning. Det är rena parterapin säger Thomas. Malena instämmer, skrattar och berättar att hon och hennes man efter intervjuerna bara pratade och pratade. Bristen på familjehem tror hon kan bero på att mångas liv är inriktade på karriär och då finns det inte tid över för andra. Arbetsvillkoren spelar också in.
– Arbetsvillkoren är värdelösa. Man betalar skatt på arvodet, men får inte tjänstepension för det. Om man ska få fler familjehem måste man våga satsa, säger Thomas.
Han tror att det finns många hushåll i Sverige som skulle kunna göra en insats, till exempel personer med utflyttade barn och tomma rum, luft i almanackan och lite småtråkigt på helgerna. Om man funderar på att bli jour- eller familjehem kan en början vara att bli kontaktfamilj åt ett barn på helger, tipsar han.
– Gör det om du har extraplats i ditt hjärta och ett extrarum!
Tillsammans har Thomas Ardenfors och Malena Andersson 30 års erfarenhet av att ta emot barn och de tänker fortsätta.
– Jag skulle vilja ha en riktig krångelplacering, säger Thomas.
– Ja, det är dem man går i gång på, instämmer Malena ivrigt.