Om ett forskningsfusk av Paolo Macchiariniaffärens kaliber skulle kunna inträffa på Uppsala universitet var en av frågorna som ställdes när fallet diskuterades på onsdagskvällen. Grönwallsalen på Akademiska sjukhuset var fullsatt.
Bengt Gerdin är professor emeritus i kirurgi vid Uppsala universitet och extern utredare av ärendet Paolo Macchiarini på Karolinska institutet i Solna. Macchiarinis inopererade konstgjorda luftstrupar har kostat flera patienter livet.
– Allt som kunde gå fel gick fel, sade Bengt Gerdin.
Han frågade sig varför Karolinska institutets ledning inte såg alla varningsflaggor. En punkt han lyfte fram var det stora statliga forskningsanslaget. Vad betyder pengarna för viljan att se varningssignaler, undrade han retoriskt. Han påpekade också att de som slår larm, visselblåsarna, är extremt utsatta. De blir själva misstänkliggjorda och ifrågasatta.
En sak Bengt Gerdin belyste är att gränsen mellan vård och forskning suddades ut. Det som sades vara vård rörde sig i själva verket om forskning – man opererade patienter för att lära sig inför nästa operation.
– Att tolka något som vård och inte forskning tar bort det skydd som etiklagstiftningen ger. Patienten är i princip skyddslös.
Bengt Gerdin berättade att två procent av forskarna i en undersökning medgav att de hittat på eller ändrat forskningsresultat. 14 procent kände en kollega som förfalskat forskningsresultat.
Svaret på frågan om Macchiariniaffären kunde hända i Uppsala var ja, det är lätt att bli förförd av den övertygelse som Paolo Macchiarini uppvisade. Men risken är mindre på ett universitet som är kollegialt styrt, det vill säga som styrs underifrån, menade Shirin Ahlbäck Öberg, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
I dag är det bara Uppsala, Stockholm och Lunds universitet som fortfarande är kollegialt styrda, med till exempel fakultetsnämnder, berättade hon. Resten av lärosätena har en linjeorganisation som styrs ovanifrån, av rektor och högskolestyrelser där näringslivsföreträdarna är fler än de akademiska lärarna.
– Lek med idén att en bolagsstyrelse bestämmer att det inte är bra med ledamöter som kan verksamheten, sade hon.
Kulturen i den kollegiala organisationen är en gemensam strävan efter vetenskaplig och pedagogisk kvalitet och ett sätt att säkra akademisk frihet, menade hon.