Hur den formella motiveringen än ser ut så är det svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen fallit till föga för extremhögerns antisemitiska kampanj.
Ungerns regeringsparti, Fidesz, har egen majoritet i parlamentet och uppträder som om det ska styra landet för evigt. Valsegern i höstas kallas för en ”nationell revolution”, den ena efter den andra av landets hittills oberoende institutioner har fått nya chefer med partibok i Fidesz som avgörande merit. Anställda vid landets radio och tv har ålagts att stödja regeringen. Vid årsskiftet började en ny medielag gälla som ger ett av regeringen tillsatt medieråd befogenheter att gripa in mot ”obalanserad” nyhetsförmedling eller inslag som anses skadliga för ”ungdomens fostran”. Från årsskiftet är Ungern också EU:s ordförandeland.
Den som förutspådde denna utveckling åren efter kommunismens fall skulle inte ha blivit trodd. Då var Fidesz ett ungdomligt och fräscht alternativ (partinamnet betyder ungefär Unga demokraters förbund) som spelade en viktig roll för kommunismens fredliga avveckling. Partiledaren, Viktor Orban, som jag träffade flera gånger, hade en profil som miljöaktivist och uppvaktades av etablerade partier och politiker i väst.
Fidesz valde att ansluta sig till den liberala internationalen och den liberala partifamiljen inom EU. Partiet höll på marknadsekonomi, demokrati och medborgerliga rättigheter och alla tendenser till nationalism, antisemitism och andra former av intolerans avvisades. Från ett liberalt möte där jag själv deltog minns jag hur Fidesz-delegaterna satt och skrev på den nya ungerska författningen parallellt med att de följde diskussionerna i övrigt.
Efter ett antal år i den liberala kretsen gick Fidesz över till den kristdemokratiska och konservativa. Men ingen ifrågasatte partiets demokratiska övertygelse. Nu driver man en politik som ligger miltals till höger om den som kristdemokrater och konservativa i andra EU-länder står för. Reaktionerna på den nya medielagen har varit starka – liberaler i EU-parlamentet, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och många andra har uttalat sin oro.
Många lär i dag grubbla över Orbans utveckling. I brittiska The Economist lanseras uttrycket ”putinisering” som beskrivning av ett fenomen som går att iaktta också i några andra tidigare östländer – valda politiker som får en alltför stark ställning dras i auktoritär riktning och genomdriver åtgärder som syftar till likriktning och inskränkning av mediernas frihet. Så långt som i Putins Ryssland har det inte gått på andra håll (Vitryssland är ett specialfall) men Ungern rör sig just nu i samma riktning.
En förklaring kan vara den långvariga kommunistiska diktaturen. Många, också lite yngre, politiker har vuxit upp i detta system. När de själva får maktpositioner känner de inte till några andra metoder för maktutövning än den avskaffade diktaturens. Och många upptäcker samtidigt att nationalistisk retorik och vädjan till fördomar av grumligaste slag ger popularitetspoäng i en tid när de ekonomiska problemen är stora. Ungerns ekonomi kördes mer eller mindre i botten av Socialistpartiet, som ledde regeringen före Orbans valseger, och finanskrisen har slagit hårt.
Trycket mot Ungern från övriga EU-länder tycks växa. Uteslutning ur EU är i dag omöjlig. Men EU:s kristdemokratiska och konservativa partier skulle kunna spela en roll. Att hota Fidesz med uteslutning och internationell isolering är kanske det enda som hjälper.