Allt fler väntar med att skaffa barn

Medelåldern bland svenska förstagångsmammor är nu den högsta någonsin. I Uppsala län är snittåldern hos förstföderskor 29,4 år, den näst högsta i landet.
Medelåldern bland förstföderskorna är i dag 29 år i Sverige. Det är bara i storstadslänen Stockholm och Uppsala som förstföderskorna i snitt är äldre, enligt färska siffror från Statistiska centralbyrån, SCB.
Även förstagångspappornas medelålder stiger och ligger nu på 31,5 år i både riket och Uppsala län.
De äldsta förstagångsföräldrarna finns i de större städernas innerstadsområden och på universitetsorter, där andelen högutbildade är som störst. Både kvinnor och män med eftergymnasial utbildning är i genomsnitt ett par år äldre när de skaffar sitt första barn, visar SCB:s undersökningar.

Men den växande gruppen sista-minutenföräldrar som skjuter upp sitt barnafödande är egentligen ingen ny företeelse. Redan i mitten av 1970-talet började de första tecknen komma. 1973 var medelåldern för förstföderskor 23,8 år och knappt två procent av kvinnorna var över 35 år. Tio år senare var medelåldern 25,3 år och runt fyra procent var förstföderskor över 35 år. Sedan 1990-talet har utvecklingen gått i allt snabbare takt mot att både kvinnor och män skaffar färre barn relativt sent i livet. År 2004 var 11 procent av förstagångsmammorna över 35 år.
- Den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet. Avskaffandet av bostadssubventioner och en tuffare arbetsmarknad har också lett till att kvinnor tvingas vänta med att skaffa barn, säger Thomas Lindh.
Han är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat ?Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället? vid Institutet för Framtidsstudier.

Med bidrag från bland annat Vetenskapsrådet undersöker just nu en forskargrupp hur de demografiska förändringarna påverkar svensk ekonomi, jämställdheten mellan kvinnor och män, framtidens arbetsmarknad och ungdomars utbildningsvägar.
- Det är definitivt så att vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar. Hur omfattande och ihållande det här problemet blir beror på barnafödandet och nivån på invandringen, säger Thomas Lindh.
Han menar att det går att vända den stagnerande befolkningsutvecklingen på ganska kort tid om politikerna sätter den framtida befolkningsutvecklingen på dagordningen. Förutom en utbyggd föräldraförsäkring där kvinnor och män delar lika, fortsatt jämställdhetsarbete och en god arbetsmarknad, krävs radikala förbättringar riktade till ungdomar inom bostadspolitiken och studiemedelssystemet, menar Thomas Lindh.
- I stället för att betala av på statsskulden bör staten satsa pengarna på den yngre generationen. Det är en investering som betalas tillbaka, menar Thomas Lindh.

Men görs ingenting kommer nativiteten att sjunka ytterligare.
- Särskilt i storstadsområden och på universitetsorter som Uppsala väntar kvinnor med att föda barn. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom det är nästintill ekonomiskt omöjligt att kombinera studier och barn. På dessa orter råder även bostadsbrist, vilken försvårar familjebildning.
Livia Sz. Oláh, demograf vid Stockholms universitet, är också knuten till Institutet för Framtidsstudier.
Hon anser att det behövs en debatt i samhället om konsekvenserna av att kvinnor skjuter upp sitt barnafödande. Ur ett nationellt perspektiv hotar det låga barnafödandet den framtida arbetsmarknaden om det saknas tillräckligt med unga i arbetslivet. Finansieringen av välfärdssystemen kan också bli problematisk om skatteunderlaget minskar.
- Jag saknar en öppen diskussion som tar upp både de medicinska riskerna på individnivå, vad det kostar samhället och de problem en ojämn befolkningsstruktur för med sig.

Demografer och läkare borde gå samman och informera dagens unga om att inte vänta med barn för länge. Socialstyrelsen skulle också kunna engagera sig. Att debatten inte finns, kan bero på att nativitetstalen ännu inte är så låga som i vissa andra europeiska länder, menar hon.
Jämfört med flera andra länder i Europa, ligger nämligen fruktsamheten på en relativt hög nivå i Sverige. Men barnafödandet är fortfarande för lågt för att svenskarna ska kunna ersätta sig själva. För det krävs i snitt 2,1 barn per kvinna. I fjol låg den på 1,9 barn per kvinna, vilket är en förbättring jämfört med slutet av 1990-talet, då fruktsamheten pendlade mellan 1,5 och 1,6 barn per kvinna.
I övriga Europa är den sjunkande nativiteten ett större problem. I exempelvis Tyskland och Spanien har den sjunkit till i snitt omkring 1,3 barn per kvinna.

Historikern Kristina Engwall har inom samma projekt undersökt varför vi väntar med att skaffa barn. I hennes studier framkom att familjebildning för de flesta handlar om ett strategiskt val. Gärna barn. Men inte just nu. Först utbildning, resor, bostad, jobb och karriär. Och rätt partner, inte minst. Det visade sig nämligen att både kvinnor och män ställer högre krav på sin partner i dag och att det är en stor förklaring till att allt fler skjuter upp sitt barnafödande. Att leva som singel anses inte heller som en apart livsstil, vilket var fallet för några decennier sedan. Den egna föreställningen om vad det innebär att få barn kan även te sig skrämmande. Man förlorar sin frihet och livet blir aldrig sig likt igen.
- Man väntar därför tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar, säger Kristina Engwall.

Allt fler väntar med att skaffa barn

Det pågår en omvälvande befolkningsutveckling i det tysta i Sverige i dag. Den handlar om att allt fler kvinnor väljer att skaffa barn till senare i livet.