Hur många pristagare har av politiska (eller liknande) skäl varit förhindrade att ta emot Nobelpriset det år de utsågs?
Adolf Hitler förbjöd de tyska nobelpristagarna Richard Kuhn (kemipriset 1938), Adolf Butenandt (kemipriset 1939) och Gerardc Domagk (medicinpriset 1939) att acceptera sina nobelpris. Alla fick senare Nobelprisdiplomet och Nobelmedaljen, men inga prispengar. 1956 års litteraturpristagare Boris Pasternak accepterade först Nobelpriset, men tvingades sedan av myndigheterna i Sovjetunionen att tacka nej till det. Pasternak fick inte ens något diplom eller medalj innan han dog 1960.
Den tyske pacifisten Carl von Ossietzky (fredspriset 1935), den burmesiske politikern Aung San Su Kyi (fredspriset 1991) och den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiobo (fredspriset 2010) satt fängslade när priset delades ut.
Kan man tacka nej? Hur många pristagare har valt att inte ta emot priset?
Man kan inte upphäva själva utnämningen, men man kan tacka nej till att ta emot priset. Bara två personer har frivilligt sagt nej till att ta emot Nobelpris. 1973 års litteraturpristagare Jean-Paul Sartre förklarade att han av principskäl inte tog emot några officiella utmärkelser överhuvud taget. Le Duc Tho, som delade 1973 års fredspris med Henry Kissinger, sa att situationen i Vietnam förhindrade honom att ta emot priset.
Var och hur firades den allra första Nobelfesten? Hur många var där och vad åt de?
Den allra första Nobelfesten hölls på Grand Hotel i Stockholm 10 december 1901 där 113 gäster – alla män! – åt middag. Premiärmenyn var hors-doeuvre, slätvarsfile à la normande, oxfilé à l’imperiale, stekta järpbröst med Estrée-sallad och som efterrätt bakelsen ”Succès Grande Hotel”. Till detta drack de Niersteiner 1897, Chateau Abbé Gorsse 1881, Champagne Crème de Bouzy Doux et Extra Dry och sherry.
Visst har det funnits familjer där flera familjemedlemmar fått Nobelpris? Vilka då?
Ja, det finns flera ”Nobelprisfamiljer”. Det mest kända exemplet är familjen Curie. Tillsammans med Henri Becquerel delade makarna Marie och Pierre Curie Nobelpriset i fysik 1903 för forskning kring radioaktivitet. 32 år senare delade deras dotter Irène Joliot-Curie och hennes make Frédéric Joliot kemipriset för forskning kring konstgjord radioaktivitet. Marie Curie var dessutom ensam kemipristagare 1911 för upptäckten av grundämnena radium och polonium.
Av Uppsalas två Nobelpris i fysik tilldelades det ena Manne Siegbahn 1924 (för upptäckter inom röntgenspektroskopi) och det andra hans son Kai Siegbahn 1981 (för utveckling av högupplösande elektronspektroskopi). Hans von Euler-Chelpin (kemi 1929) och Ulf von Euler (medicin 1970) är ett annat svenskt exempel på hur Nobelpris så att säga gått i arv från far till son.
Ett svenskt exempel på ett äkta par som belönats med Nobelpris är Gunnar Myrdal (ekonomipriset 1974) och hustrun Alva (fredspriset 1982).
Övriga Nobelprisfamiljer är Willam Bragg och sonen Lawrence (fysikpriset 1915), Niels Bohr (fysikpriset 1924) och sonen Aage Bohr (fysikpriset 1975), Arthur Kornberg (medicinpriset 1959) och sonen Roger Kornberg (kemipriset 2006), Joseph Thomson (fyskpriset 1906) och sonen George Paget Thomson (fysikpriset 1937) samt bröderna Jan Tinbergen (ekonomipriset 1969) och Nikolaas Tinbergen (medicinpriset 1973).
Vem är den mest bortglömde litteraturpristagaren?
Omöjligt att svara på, men det den som tittar på listan över litteraturpristagare på www.nobelprize.org inser direkt att det knappast råder någon brist på kandidater till att vara ”mest bortglömd”. I den mån den allra första Nobelpristagaren i litteratur, Sully Prudhomme, är ihågkommen är det väl just för att han var den förste att tilldelas världens mest prestigefulla litteraturpris, möjligen också för att den fortfarande ihågkomne August Strindberg (som aldrig fick litteraturpriset) i en artikel angrep både pristagaren och Svenska akademin. Efter att ha konsulterat en betydligt mer litterärt bevandrad kollega är jag beredd att skänka en trisslott till den som först träder fram och förklarar att han eller hon känner till och med behållning läst någonting av litteraturpristagarna Henryk Sienkiewicz (1905), Gosuè Carducci (1906), Karl Adolph Gjellerup och Henrik Pontoppidan (1917) eller Jascinto Benaverte (1922).
Vad jag förstår ändrades för länge sedan stadgarna så att Nobelpris inte längre kan delas ut postumt. Det närmaste man kommer är om någon dör mellan tillkännagivande och prisutdelning. Finns det någon tydlig förklaring till varför ändringen gjordes? Hur många har dött innan de hunnit ta emot priset?
Det har aldrig varit tillåtet att nominera avlidna personer till Nobelpris, men före regeländringen 1974 var det tillåtet att utse avlidna redan nominerade personer till Nobelpristagare. Så var fallet när Erik Axel Karlfeldt tilldelades litteraturpriset 1931 och Dag Hammarskjöld fredspriset 1961. Sedan 1974 måste pristagaren vara vid liv när Nobelpristagarna offentliggörs i början av oktober. 1996 års ekonomipristagare dog 12 oktober, bara några dagar efter tillkännagivandet. En av 2011 års medicinpristagare, Ralph Steinman, dog till och med några dagar före offentliggörandet, men det beslutades att han skulle få behålla priset eftersom utnämnandet skett i god tro.
Vilka är de optimala förutsättningarna för att få pris om man ser till ämne, land, lärosäte/forskningsinstitution, kön, ålder...?
Ser man till vilka lärosäten mottagarna av de tre vetenskapspriserna varit verksamma vid, kön och ålder när de prisats verkar det vara en klar fördel att vara man, forska vid något prestigefullt amerikanskt universitet och ha uppnått den mogna åldern av 60 år. Allra flest Nobelpristagare har Hardvarduniversitetet producerat. Eftersom Nobelprisen belönar den eller de som är först med en banbrytande upptäckt kan det också vara en fördel att forska kring något som de flesta andra forskare ännu inte insett betydelsen av.
Och omvänt, vilka skulle i så fall de statistiskt sämsta förutsättningarna vara?
De allra sämsta förutsättningarna låter sig knappast beräknas med statistik eftersom de allra, allra, allra flesta forskare aldrig kommer att nomineras till något Nobelpris, än mindre få något. De ”sämsta” förutsättningarna skulle i så fall vara de förutsättningar som råder nästan överallt. Möjligen tycker någon lokalpatriot att det är intressant att Uppsala universitet producerat flera Nobelpristagare, men konkurrenten i Lund ännu inte någon.
Vilka pristagare har blivit mest ifrågasatta, både när de blev belönade och i efterhand?
I dag är de mest ifrågasatta Nobelprisen nog medicinpriset 1949 till ”lobotomins fader” portugisen Egas Moniz och medicinpriset 1948 till DDT-uppfinnaren Paul Muller. (Fast den massiva och, som det först senare visade sig, miljöskadliga användningen av DDT beräknas ha räddat omkring 25 miljoner människor från att dö i malaria). Ingen ifrågasätter dock att både Moniz och Muller verkligen gjorde de upptäckter som de belönades för.
Däremot var dansken Johannes Fibigers upptäckt att en parasitmask orsakar cancer, som belönades med medicinpriset 1926, i verkligheten ingen upptäckt alls, utan en följd av illa utförda djurförsök. Andra forskare har inte kunnat upprepa Fibigers resultat.
Det vanligaste skälet till att Nobelpristagare ifrågasätts är dock inte att upptäckten i sig skulle vara felaktig eller tveksam. Snart efter att pristagarna offentliggjorts i början av oktober brukar så gott som varje år någon forskare dyka upp och hävda att det egentligen är han som borde ha prisats för upptäckten. Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på detta var den amerikanske läkaren och uppfinnaren Raymond Damadiens agerande efter att han fått veta att Paul Lauterbur och Peter Mansfield tilldelats medicinpriset 2003 för ”upptäckter rörande avbildning med magnetsresonans”. I helsidesannonser för flera miljoner kronor i New York Times, Washington Post, Dagens Nyheter och flera andra dagstidningar angrep Damadien Nobelförsamlingens val och hävdade att han själv i verkligheten hade varit först att kläcka idén till magnetkameran. Han fick inte särskilt mycket stöd för den tolkningen.
Det har också hänt att Nobelpristagare ifrågasatt varandra. Så var det när Frederick Banting och James McLeod vid University of Toronto i Kanada belönades med medicinpriset för upptäckten av insulin. Banting, som lett projektet, ansåg att hans medarbetare Charles Best och inte hans chef McLeod borde ha prisats. Först efter att den kanadensiska regeringen ingripit gick Banting med på att ta emot priset, men gav halva sin del av prissumman till Best. McLeod gav halva sin prissumma till kemisten James Collip, som spelat en viktig roll för att få insulinet så rent att det kunde ges till patienter.
Vilka Nobelprisupptäckter är fortfarande betydelsefulla, alltså används aktivt på något sätt? Tänker mest på de verkligt tidiga priserna.
De flesta upptäckter som belönats med Nobelpris är fortfarande betydelsefulla i den meningen att de har spelat viktiga och nödvändiga roller för kemins, fysikens och medicinens fortsatta utveckling. Wilhelm Conrad Röntgens upptäckt av röntgenstrålarna, som belönades med det första Nobelpriset i fysik, är att av de tydligaste exemplen på detta.
Hur många Nobelpristagare har verkat i Uppsala?
Det beror litet på hur man räknar, men vanligtvis brukar man nämna åtta. De är Allvar Gullstrand (medicin 1911), Robert Bárány (medicin 1914), Manne Siegbahn (fysik 1924), The Svedberg (kemi 1926), Nathan Söderblom (fredspriset 1930), Arne Tiselius (kemi 1948), Dag Hammarskjöld (fredspriset 1961) och Kai Siegbahn (fysik 1981). Robert Bárány belönades dock med Nobelpriset flera år innan han kom som krigsflykting till Sverige och bosatte sig i Uppsala.
Hannes Alfvén (fysik 1970) disputerade vid Uppsala universitet, men gjorde sina prisbelönade insatser vid Kungliga tekniska högskolan. De fyra Nobelpristagarna Torsten Wiesel (medicin 1981), Arvid Carlsson (medicin 2000) Svante Arrhenius (kemi 1903) och Alva Myrdal (fredspriset 1982) föddes i Uppsala, men med undantag för Arrhenius gjorde sina prisbelönade insatser helt och hållet på andra håll.
Är det sant att Adolf Hitler var nära att få Nobels fredspris?
Nej. Däremot är det sant att en svensk socialdemokratisk riksdagsman, Nils Brandt, i ett brev till det norska stortingets Nobelkommitté januari 1939 nominerade Adolf Hitler till fredspriset. Efter protester drog Branth tillbaka förslaget. Få tidningar insåg att nomineringen av Hitler till fredspriset förmodligen varit ironiskt menad och en protest mot den brittiske premiärministern Neville Chamberlains eftergiftspolitik gentemot Nazityskland. .
Andra diktatorer som på fullt allvar nominerats till Nobels fredspris är Benito Mussolini (1935), Josef Stalin (1945 och 1948) och den etiopiske kejsaren Haile Selassi (1938). Ingen av dessa kandidater utreddes dock närmare av stortingets Nobelkommitté.