Allt började inte med Obama

Barack Obama kommer som alla presidenter att bedömas efter resultatet av fyra - eller kanske åtta - år i Vita huset. En mängd jämförelser har redan gjorts. Obama själv vill gärna anspela på Abraham Lincoln. Det är naturligt. Det var Lincoln som avskaffade slaveriet och räddade unionen - och dessutom kom han från Illinois.
Låt oss se tillbaka på några av de presidenter som lett USA sedan andra världskriget och framåt. Tre omtalas ofta som de mest betydelsefulla: Franklin D Roosevelt, John F Kennedy och Ronald Reagan. Ett par framstår som undervärderade: Jimmy Carter och George Bush - den just avgångne presidentens far. En kommenteras nästan inte alls trots att han tillhör de mest betydelsefulla: Harry Truman.

Jämförelserna mellan Obama och Roosevelt ger sig själva. Båda tog över i en ekonomisk kris, båda såg som sin uppgift att återge nationen styrfart och självrespekt. Hur Obama lyckas vet vi inte, men Roosevelt förknippas med all rätt med USA:s remarkabla återhämtning, även om denna till stor del möjliggjordes av att landet gick med i andra världskriget. Roosevelt är därmed, vid sidan av Winston Churchill, den ledare som betydde mest för att rädda världen undan nazismen.
Men allt var inte bra. Roosevelt förmådde eller försökte aldrig hålla emot de sovjetiska maktanspråken i östra Europa i krigets slutskede. Det militära läget kunde varken han eller Churchill göra mycket åt, men för polacker, tjecker och andra tog det mer än 40 år att övervinna den uppdelning av Europa som gjordes i Jaltaöverenskommelsen med Stalin 1945.
Kennedy hann bara regera i tre år och det är svårt att peka på någon stor reform under dessa år - de kom under efterträdaren Lyndon Johnson. Ändå är det Kennedy, som varje ny presidentkandidat vill jämföras med.
Mytbildning? Yta? Jo, men trots detta framstår Kennedy som en person som fick också andra att känna ansvar och som själv ställde viktiga frågor: hur ska ett samhälle byggt på frihet som grundläggande princip långsiktigt kunna överleva? Det är denna minnesbild av JFK som gör att så många av hans gamla medarbetare slutit upp bakom Barack Obama.

Inför hyllningarna till Ronald Reagan finns det skäl att vara reserverad. Det är obestridligt att han med sitt sätt att vara återskapade den amerikanska framtidstron efter förnedringen under Jimmy Carters sista år. Men den ofta upprepade tanken att Reagan genom amerikansk upprustning skulle ha varit den som fick Sovjetväldet på fall framstår som närmast oförskämd mot polska Solidaritet, de baltiska folkfronterna och andra demokratirörelser i öst.
Också Jimmy Carter återupprättade den amerikanska självrespekten - efter Richard Nixons sjaskigheter. Carter ville göra mänskliga rättigheter till huvudlinje i sin utrikespolitik och stod fadder för Camp David-avtalet 1978, där Israel lämnade ifrån sig ockuperat land i utbyte mot politiskt erkännande.
Liksom Carter satt George Bush den äldre bara en valperiod. Men hans agerande när muren föll 1989 hade troligen avgörande betydelse för Europas fredliga återförening. Och det var Bush som satte samman den koalition som 1991 med FN:s stöd befriade Kuwait när landet ockuperats av Saddam Husseins Irak. Men antagligen borde han ha sett till att Saddam Hussein störtades redan då, när denne var angriparen och folkliga uppror utbröt i Irak.

Harry Truman tog vid när Roosevelt avled våren 1945. Självklart var hans beslut att använda de då helt nya amerikanska kärnvapnen mot Hiroshima och Nagasaki en katastrof.
Men det var också Truman som förstod att i samförstånd med andra demokratier dra den nödvändiga gränsen mot sovjetisk expansionism och inledde den utveckling som gjorde kravet på lika medborgerliga rättigheter för alla till en hörnsten i det demokratiska partiets politik. För Truman hängde dessa frågor nära ihop. För att kunna försvara friheten internationellt måste USA stå för frihet och rättvisa på hemmaplan. Obama tycks tänka likadant.