Ett annat hinder är tendenserna att se de andra allianspartierna mest som komplement till det egna partiet och inte som självständiga rörelser med egna idéer och ambitioner. Med en sådan utgångspunkt blir det svårt att motivera genuina kompromisser i frågor där alliansens partier har olika värderingar och prioriteringar - och sådana frågor finns nu precis som tidigare.
I en artikel på DN-debatt i söndags var tankesmedjan Timbros nye chef Markus Uvell bekymrad över risken för idélöshet inom alliansen. Han hoppades att den nya mandatperioden skulle lägga grunden till ett ”borgerligt” skifte inte bara vid den politiska makten utan också i kulturliv, värderingar och allmänt samhällsklimat. De tre mindre allianspartierna tilldelades alla sina bestämda roller för att uppnå detta – medan Moderaternas roll skulle vara att stå för den politiska ledningen.
Tankegången är direkt obehaglig. Nog för att vi har haft en lång period av konformism ”till vänster”, men det vi behöver är öppenhet och pluralism, inte en ny konformism”till höger”. Uvell tycks inte heller förstå att den konsekvent konservativa idépolitik som han förväntar sig från Kristdemokraterna på många punkter leder åt helt andra håll än den tydliga liberala idépolitik som otåliga krafter inom både Folkpartiet och Centern önskar sig. Och föreställningen att alliansens tre mindre partier skulle acceptera att genom sin vitalare idédebatt dra röster till det fjärde partiet som tydligen ska vara det som i praktiken verkställer politiken saknar nog all realism.
Ser man närmare på de tre mindre allianspartierna så fick KD och C uppenbart stödröster på valdagen. FP tycks däremot, att döma av opinionsmätningarna efter valet, inte ha fått några sådana utan tvärtom ”lånat ut” röster till de två andra. FP uppfattades sannolikt som så pass stabilt och profilerat att någon oro för partiets framtid denna gång inte fanns. Ser man sedan på regeringsbildningen så är det åter FP som skiljer sig från de två övriga – ministerposterna vid sidan av Björklund har besatts med unga politiker som alla skulle kunna tänkas som framtida partiledare och man försöker på de sätt som står till buds öka den sakpolitiska bredden. Centern och Kristdemokraterna har haft svårare på båda dessa punkter - men lär inte heller de acceptera att degraderas till någon sorts ”nischpartier”.
Inom alla de tre mindre allianspartierna finns en oro över att politiken den kommande mandatperioden i många frågor kommer att bli alltför förvaltande. Sker detta så ger man både Miljöpartiet och en reformerad och förnyad socialdemokrati allt större möjligheter att ta gratispoäng. Samtidigt finns bland liberaler en djup skepsis mot mycket av det som KD:s mer högerorienterade grupper tycks syfta till med sina krav på en uttalat värdekonservativ politik. Och det är lätt att dra slutsatsen att alliansens möjligheter att vinna 2014 i hög grad beror på de liberala krafternas möjlighet att stärka sin identitet inom samarbetet.
Det är den liberala känslan för individens rätt och värdighet, viljan att förena en fri ekonomi med socialt ansvar, känslan för internationalism och öppenhet mot omvärlden som är den moraliska kärna som är nödvändig för att allianspolitiken ska kunna handla om mer än att bara bryta ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Alliansen behöver en starkare liberalism - och det är något annat än en ”allmänborgerlig” konformism.