Alliansen är bäst som allians
Allt talar för att de fyra har valt den riktiga balansen mellan särart och samarbete - alltså den balans som är den riktiga för att valet ska kunna vinnas. Även om det är tydligt att det finns en stark känsla för alliansen som sådan inom alla fyra partierna så talar starka förnuftsskäl mot en utveckling där skillnaderna dem emellan helt upphävs (eller kanske rättare sagt målas över).
Allianskonstruktionen skapar en dynamik som har ökat de borgerliga partiernas gemensamma slagkraft. Den klassiska kritiken om borgerlig splittring kan inte drivas vidare. Risken för interna svekdebatter inom partierna har minskat. Detsamma gäller risken för hård profilering av ett eller flera partier med udden riktad mot något av de andra. Varje parti kan bevara de särdrag som motiverar de aktiva medlemmarna till fortsatt arbete, samtidigt som man drar nytta av de plusvärden som samarbetet skapar.
Skulle de fyra partierna däremot slås ihop till ett enda uppstår sannolikt en annan dynamik som är betydligt mindre gynnsam. I en allians är det legitimt och önskvärt att göra egna prioriteringar och driva egna ståndpunkter eftersom alla ändå vet att man måste hitta en gemensam hållning i slutänden. I ett enhetligt parti får splittringstemat nytt liv varje gång som någon eller några ifrågasätter ledningens bedömning. Precis som i alla andra partier måste vissa frågor avgöras genom votering - någon sida röstas ned och någon vinner - i stället för genom att fyra självständiga aktörer söker en konstruktiv kompromiss. Motivationen hos dem som tycker sig förlora gång på gång kommer att sjunka och många presumtiva väljare börjar överväga andra alternativ.
Resonemanget är allt annat än teoretiskt. Regeringens nödvändiga reträtt i FRA-frågan hade kanske aldrig ägt rum om inte folkpartiet (och centern) varit självständiga partier med egna medlemmar som följde sitt liberala samvete och reagerade annorlunda än vad de flesta moderater och kristdemokrater tycks ha gjort. Jan Björklund hade knappast kunnat agera i försvarsfrågan i september med den tyngd han gjorde om han inte varit ledare för ett parti med eget program och egen intern diskussion.
Ett borgerligt samlingsparti skulle i praktiken inte kunna ha någon annan affärsidé än den som socialdemokratin ibland påstås ha, nämligen att partiet ska sitta vid makten. Men socialdemokratin har trots allt en gemensam idétradition. Det har inte de borgerliga partierna. Alliansen är inte "liberal" annat än i den harmlösa meningen att den håller på demokrati och marknadsekonomi. Att moderaterna i dag för många framstår som ett parti av idélösa men mycket kompetenta administratörer är inget argument för att övriga borgerliga partier skulle urvattna sina idétraditioner - tvärtom är mångfalden av perspektiv borgerlighetens långsiktiga styrka och en garanti för att fler intressanta tankar tänks.
Försöker man med konstlade medel upphäva denna mångfald så får man förr eller senare räkna med utbrytningar - det normala europeiska partimönstret med ett socialistiskt, ett konservativt/kristdemokratiskt och ett liberalt parti kommer åter att göra sig påmint. Och det lär inte hjälpa att förändra valsystemet om man vill förebygga en sådan utveckling - tvåpartisystem finns inte i något land som tillämpar majoritetsval i enmansvalkretsar (inte ens i USA).
Alliansen är bra och alliansregeringen är den bästa som Sverige kan ha i det läge som råder. Men poängen med alliansen är just alliansen - och konsekvensen måste bli att de fyra partierna också kan utveckla sin egenart och vågar ta ut svängarna just som självständiga partier. Det är mångfalden som är borgerlighetens stora konkurrensfördel.
Så jobbar vi med nyheter