Bara för att man blev vaccinerad som barn betyder inte det att man har livslångt skydd mot alla sjukdomarna. Långt senare kan man till exempel få stelkramp av djurbett och sårskador. Det kan räcka med enklare blessyrer som att sticka sig på en rosentagg i sin egen trädgård. Då gäller det att få behandling i tid, annars dör man.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar att man fyller på skyddet mot stelkramp vart 20:e år. Detsamma gäller difteri och kikhosta som ingår i stelkrampsvaccinet. Vuxna blir ofta varse att de saknar skydd mot dessa tre sjukdomar först när de ska ut och resa och får frågan på vaccinationsbyrån.
På Uppsala vaccinationsbyrå har vi stämt träff med Eva Agell. Där har hon arbetat som sköterska i 44 år. Hon lobbar särskilt för vaccin mot kikhosta som hon säger är en underdiagnosticerad sjukdom i Sverige och kan vara dödlig för spädbarn.
– Gravida rekommenderas att ta kikhostevaccin i slutet av graviditeten för att skydda barnet när det är nyfött, säger Eva Agell.
Enligt henne borde alla som tror att de inte haft vattkoppor vaccinera sig mot det också.
– Vattkoppor kan ge en del allvarliga komplikationer. 100–300 små barn med vattkoppor behöver sjukhusvård varje år i Sverige. Vartannat år är det ett dödsfall, berättar hon.
Hon tycker att man ska tänka på andra och inte bara på sig själv. Om vuxna vaccinerar sig riskerar de inte att smitta ner spädbarnen som ännu inte hunnit få vaccin.
Dagens första patient på Uppsala vaccinationsbyrå är Daniel Kämpes lilla dotter, som får vaccin mot hepatit A inför en stundande resa till Filippinerna. Daniel Kämpe visar sig vara väl insatt i vacciner.
– I USA har de vattkoppor i sitt barnvaccinationsprogram. Det borde ingå här också, säger han.
Daniel Kämpe är född 1979 och fyllde på sitt stelkrampsskydd vid förra besöket. Han har noga koll på vilka vacciner han fått och när. Dottern kommer att få alla som erbjuds. Själv funderar han på att vaccinera sig mot bältros som man kan få om man haft vattkoppor, men priset avskräcker: 1 400 kronor.
Det är kostsamt att ta fram vaccin. Säkerhetskraven är höga, stora studier krävs och produktionen är komplicerad.
De allra flesta tackar ja till de vaccin som erbjuds gratis. I årskurs sex är det bara cirka 0,3 procent som är helt ovaccinerade, enligt Folkhälsomyndigheten. Allvarliga biverkningar är sällsynta. Under 2013 gjordes knappt 600 biverkningsrapporter efter att drygt 1,1 miljoner doser vaccin delats ut. En fjärdedel av dem bedömdes som allvarliga, till exempel hög feber, allergisk reaktion, muskelspasmer eller svimning.
Josephine Westerlind ska vaccinera sig mot influensan för att slippa bli sjuk lagom tills hon ska resa till Swaziland i påsk. Hon tittar på sin mobiltelefon medan Eva Agell sticker henne i armen. Josephine vet att hon fyllt på skyddet mot stelkramp. Hon vet också var hon har sitt vaccinationskort – på anslagstavlan hemma.
– Men det hjälper inte, jag fick inte med mig det i alla fall, säger hon med en stressad suck.
Ute i väntrummet sitter Janne Grattback i orange tröja och blå skoskydd. Han är här för att få en gammaglobulinspruta för tredje gången på bara några månader.
– En naturläkare rekommenderade det för att stärka mitt immunförsvar som är dåligt på grund av en kronisk infektionssjukdom, berättar han.
Janne är född 1953. Han tror att han har hyfsat skydd mot olika sjukdomar. Han vet i alla fall att han tog stelkrampsspruta för några år sedan när han blev ormbiten.
Många har inte koll på var de har sitt gula häfte där vaccinationerna registreras. Då kan man utifrån ålder lista ut vilket grundskydd man har, förutsatt att ens föräldrar inte sagt nej till vaccin (se tabell intill artikeln).
Kan det vara farligt att råka ta vaccin mot något man redan är vaccinerad mot?
– Nej. Många glömmer bort vad de tagit. Då får man ge för säkerhets skull, svarar Eva Agell.
Man kan ta hjälp av Uppsala stadsarkiv, där grundvaccinationerna dokumenteras. Det kan behövas om man till exempel ska studera i USA. Då måste man kunna visa vad man har fått för vaccinationer.
Efter sina 44 år som vaccinationssköterska tycker Eva Agell fortfarande att det är roligt med vaccinationer.
– Det har utvecklats hela tiden nåt så väldigt kolossalt. 1972 var det vanligt att patienter skulle ha en extra poliospruta eller vaccin mot smittkoppor. De få som skulle resa utomlands behövde vaccin mot pest och fläcktyfus. Söder om Alperna behövde man ta gammaglobulinspruta mot gulsot. Gammaglobulinvaccinet gjordes av blodprodukter från någon som haft gulsot och skyddet räckte bara sex veckor, minns hon.
Eva Agells bästa råd är att tacka ja till det allmänna vaccinationsprogrammet och följa de rekommendationer som finns. Äldre bör vaccinera sig mot influensa och pneumokocker, tycker hon.
Om man har fått två doser mot mässlingen, röda hund och påssjuka eller haft dessa sjukdomar har man i princip livslångt skydd. Men det kan man inte veta tvärsäkert. Det säger Tiia Lepp, tf enhetschef för enheten för vaccinationsprogram på Folkhälsomyndigheten.
– Eftersom vi inte började vaccinera mot mässlingen, påssjuka och röda hund förrän i början av 1960-talet kan det visa sig att det inte räcker livet ut. Det förekommer också att vaccinerade blir sjuka även om det är mycket ovanligt. Vaccin ger inte hundraprocentigt skydd, säger Tiia Lepp.
Den som fått fyra doser mot polio kan dock räkna med livslångt skydd. Den sjukdomen är nämligen på väg att utplånas i hela världen, tack vare vaccinet.