Men vår egen tid är den kanske mest omvälvande någonsin, menar forskaren Carl Frängsmyr.
Härom veckan blev det känt att elva chefer vid Uppsala universitet kräver rektors Eva Åkessons avgång. Andra har ryckt ut till hennes försvar. Oavsett stridens utgång står det klart att universitetet är i en sällsynt djup ledningskris.
Men det är inte första gången som avgångskrav riktas mot en rektor. Hösten 1795 var dåvarande rektor Pehr Niclas Christiernin i blåsväder. Han hade missbrukat den domsmakt som rektor hade över universitetets folk, berättar Carl Frängsmyr, docent i idé- och lärdomshistoria och specialist på Uppsala universitets historia.
– Christiernin var reaktionär, hade häftigt temperament och drev ständiga processer mot sina motståndare. När studenterna demonstrerade utanför hans dörr skickade han ut den akademiska vakten efter dem, säger Carl Frängsmyr.
Det blev för mycket för konsistoriet, som gick till Christiernins överordnade, universitetskanslern, och begärde att han skildes från sitt ämbete. Han blev inte avsatt men väl avstängd under den korta tid som återstod av hans rektorat; på den tiden turades professorerna om att vara rektor en termin i taget.
Allvarligare för universitetet som helhet var sammandrabbningen mellan Johannes Rudbeckius och Johannes Messenius nästan 200 år tidigare.
– Universitetet delades upp i två läger. Det var en ledarskapskris som spred sig ut i hela organisationen, säger Carl Frängsmyr.
I botten låg filosofiska och teologiska stridigheter men också personlig rivalitet.
– Universitetet var för litet för två, som de själva tyckte, så stora andar.
När Rudbeckius blev rektor 1612 vägrade Messenius att överlämna de insignier som hörde till ämbetet. Rudbeckius höll då ett förmanande tal, varpå Messenius och hans anhang stormade in med dragna svärd. För att inte hela universitetets existens skulle hotas fick både Rudbeckius och Messenius sluta.
I den Hamiltonska skandalen var det rent kriminella handlingar som satte universitetet i gungning. I samband med 400-årsjubileet 1877 gjordes en insamling för att förstärka universitetets ekonomi. Det gick ut listor där man kunde skriva på för att ge bidrag. Snart började pengar flyta in, men inte från de listor som universitetskansler Henning Hamilton tagit hand om.
Våren 1881 briserade skandalen då det blev känt att greve Hamilton, vars privatekonomi var körd i botten, hade förfalskat sin rike brorsons namnteckning på en växel. Brorsonen löste växeln och Hamilton slapp rättegång men avsattes och gick i landsflykt, berättar Carl Frängsmyr.
– Det var en stor förtroendekris för universitetet. Hamiltons skuldbörda var 750 000 kronor, nästan lika mycket som det kostade att bygga det nya universitetshuset.
År 1968 utmanades rektor Torgny Segerstedt av studenter som bultade på konsistorierummets dörr med krav på inflytande i universitetets styrelse. De fick sin vilja fram. Hösten därpå satt studenter som fullvärdiga medlemmar i konsistoriet och de har därefter gradvis blivit en maktfaktor vid universitetet. Sedan 1977 sitter också representanter för allmänheten i konsistoriet.
Samtidigt har rektors roll förändrats. Länge var rektoratet roterande mellan professorerna och fram till helt nyligen var det självklart att rektor var en Uppsalaprofessor som valts av sina kolleger, med ordförandeskapet i konsistoriet som en central uppgift.
Men sedan 1998 är rektor inte längre konsistoriets ordförande, och sedan 2012 har universitetet för första gången en externt rekryterad rektor. Carl Frängsmyr menar att universitetet har förändrats i grunden.
– De senaste decennierna är en av de mest omvälvande epokerna i universitetets historia, säger han.