Nima får lön den 25:e varje månad och tjänar bra. För inte så länge sedan satt han uppe vid datorn på kvällarna den 24:e. Så fort klockan slagit tolv och lönen ramlat in på kontot satte han igång att spela på nätkasino.
– Inom en timme kunde jag förlora hela lönen. Jag visste att jag måste ha pengar till hyra och mat, men du blir likgiltig. Jag trodde hela tiden att jag skulle vinna, säger han.
Den 26:e började jakten på pengar till hyran, räkningar, mat och mer spelande. Det kändes förnedrande.
Nu vill han berätta sin historia för att få andra spelmissbrukare att också lägga korten på bordet.
– Inte många vågar berätta om sitt spelmissbruk, mest på grund av skammen, säger han.
Nima brygger starkt persiskt te och ställer fram torkade fikon och ischoklad på köksbordet. Han bor i andra hand i en välstädad och prydlig lägenhet i Uppsala. Han är utbildad operationssjuksköterska och har ett administrativt jobb inom sjukvården i en angränsande kommun.
Nima är ett vanligt namn i Iran. Egentligen heter han något annat.
– Jag har inga problem med att träda fram, men av hänsyn till mina barn vill jag vara anonym. De tycker det är för jobbigt. De skäms helt enkelt, säger han.
Hans fyra vuxna barn bor också i Uppsala.
– Det är tack vare dem och min bror som jag kom tillbaka till livet, säger han.
Enligt Nima började allt med att han fick diagnosen Parkinsons sjukdom 2002. Då fick han en medicin som kan orsaka spelberoende. Han går och hämtar bipacksedeln och visar. Där står det att en biverkan kan vara oförmåga att stå emot impulsen att utföra en handling som kan vara skadlig, till exempel en stark impuls att spela extremt mycket trots allvarliga personliga eller familjära konsekvenser. Medicinen heter Entacapone. Han önskar att läkaren hade varnat honom, det kunde ha gjort skillnad tror han.
Några år senare gick han och barnens mamma skilda vägar, vilket kändes som ett misslyckande. Nima köpte en bostadsrätt i Uppsala och försökte bygga upp ett nytt liv.
– Jag ville att barnen skulle må bra och ha ett bra liv. Jag tänkte att om jag hade mer pengar skulle jag kunna bjuda dem på semester och ge dem saker. Då skulle de bli lyckliga, säger han.
Han har aldrig tyckt om att spela, har inte ens en kortlek hemma. Men när han såg en spelannons i tidningen Metro under ett besök i Stockholm 2008 tänkte han:
– Oj, där kunde man vinna stora pengar.
Först spelade han med små summor. I början gick det bra. Han vann och satsade mer och mer. Det var nätkasino – black jack, poker, roulette, spelmaskiner. Det var lätt. Han kunde spela i mobiltelefonen och på datorn utan att någon märkte det.
– Det är upplagt så att man ska fortsätta spela. Enkelt och tillgängligt, säger han.
Första året vann han över 150 000 kronor. Efter det kom nedförsbacken. Då fortsatte han att spela för att vinna tillbaka pengarna. Han började låna pengar, från början av familjemedlemmar och kompisar. Sedan av kolleger. Han blev expert på att ljuga och hitta på anledningar till varför han behövde pengar.
– Vad man inte förstår när man är mitt uppe i det är att spelandet handlar om att man ska förlora pengar, inte vinna. Annars skulle spelbolagen inte överleva. Alla som spelar är förlorare, säger Nima.
Han gissar att det är upplagt så att man vinner i början för att man ska fastna. Om man har spelat mycket och sedan gjort ett uppehåll, skickar spelbolagen sms och ger dig gratispengar för att locka dig att börja igen, berättar Nima. Som mest erbjöds han 2 000 kronor.
Så småningom blev han tvungen att ta dyra sms-lån och till slut hade han en halv miljon kronor i skulder hos Kronofogdemyndigheten. Då sålde han sin bostadsrättslägenhet, betalade av skulden och flyttade till en annan kommun.
I två månader var han spelfri innan han trillade dit igen. Det kändes så jobbigt att han utan att förklara varför bröt kontakten med barnen, sin bror och andra släktingar. Han isolerade sig.
– Åren 2014–2016 var fruktansvärda. Dag efter dag blev bördan tyngre och tyngre. Jakten på pengar tog all kraft hela dygnet. Jag sov max fyra timmar. Tankarna att ta livet av sig var inte långt borta, säger han.
Till slut kontaktade hans barn honom och ville veta vad som pågick och hur de kunde hjälpa honom.
– De hade listat ut det, säger han.
En undersökning som Folkhälsomyndigheten låtit göra visar att cirka 31 000 personer i den vuxna befolkningen är spelmissbrukare. Många fler har spelproblem som riskerar att leda till ett missbruk. Men få söker hjälp, visar internationella studier enligt Statens folkhälsoinstitut.
Nima sökte hjälp. I september började han i gruppterapi på Uppsala Spelberoendecentrum.
– Där fick jag höra att bara under 2016 hade de flera fall som har Parkinsons sjukdom och äter samma medicin som jag, säger han.
Han har fortsatt med individuell terapi på Uppsala Spelberoendecentrum och är även med i en kamratförening som träffas en gång i veckan.
Nu har han varit spelfri i fyra månader och håller på att betala av en skuld på 150 000 kronor. Kommunens skuldrådgivning har hjälpt honom att göra en budget och lägga upp en avbetalningsplan. Pengarna dras direkt från lönen. Om ett år ska han vara skuldfri.
Sin dator och smartphone har han gjort sig av med. Nu har han bara en knapptelefon som inte går att spela på. Bankkort har han inget. Barnen sköter hans ekonomi.
– Om man ska bli spelfri måste man kunna acceptera att man inte kan sköta sin ekonomi själv, säger han.
Om han behöver köpa något måste han be barnen om pengar. En gång i veckan åker de tillsammans och handlar mat och annat.
– Jag känner lättnad. Jag har inget sug! Jag är hundra procent motiverad att aldrig, aldrig mer spela. För om jag gör det kommer jag att förlora mina barn och den tillit vi skapat de senaste månaderna. Jag är otroligt glad att se dem le igen och lycklig för att vi är tillsammans. Jag har kommit tillbaka till livet, säger han.
Nima känner igen sig själv igen – en social och debattlysten person som bryr sig om andra. Nu försöker han komma i kontakt med vänner han förlorat på grund av alla lögner. Han har bjudit in 24 personer till något han kallar en försoningssamling. Då ska han berätta allt som hänt och hur han upplevt det och de ska få säga hur de har upplevt detta.
– Jag hoppas att de förlåter mig.