Det behöver inte vara komplicerat. Det räcker om du alltid har en extraförpackning av allt hemma i skafferiet, en vattendunk, möjlighet att laga mat och sovsäckar om strömmen går. Då klarar du dig, hävdar Patrik Oksanen.
Han är en prepper – en person som tagit krisberedskap på allvar och försett sig med det som krävs för att klara sig minst 72 timmar utan samhällets hjälp.
– Det behöver inte vara en dramatisk katastrof. Det kan vara ett elavbrott som varar i några dagar, säger han.
Patrik Oksanen är programledare för Podd72, ett webbradioprogram om överlevnad. Han bor i centrala Uppsala och arbetar som politisk redaktör på Hudiksvalls tidning, med inriktning på säkerhetspolitik, EU, internationella frågor och försvar.
Samma dag som vi gör intervjun är det en stor vattenläcka i Gävle. Hela Brynäs är utan vatten och övriga invånare uppmanas att koka det kommunala vattnet innan de använder det till mat och dryck. Den typen av händelse är ganska vanlig.
Patrik Oksanens familj består av honom, hustrun och deras sexåring. Hemma har de en 25-litersdunk med vatten som de byter ut några gånger om året. Den räcker gott och väl i fyra dygn. De har också en dynamoradio med ficklampa. Patrik Oksanen plockar fram radion ur ryggsäcken, vevar några varv och sätter på lampan.
– Man vill inte ha levande ljus om man ligger i sovsäckar som kan ta eld. Och radion måste du ha för att veta om kommunen kört fram en vattentank till Vaksala torg, säger han.
Om toaletten inte fungerar på flera dagar, vad gör ni då?
– Plastpåsar, svarar Patrik Oksanen.
Man kan bajsa i plastpåsar, knyta ihop dem och förvara dem på balkongen. Om det är sommar kan man snacka ihop sig i bostadshuset och avsätta ett rum i källaren att förvara dem i, tipsar han.
Framför allt i städerna lever många ur hand i mun. Man brukar prata om en ”just in time-kultur”. Runt knuten ligger en mataffär med generösa öppettider och man köper sin frukost på väg till jobbet. Då klarar man sig inte många timmar utan hjälp utifrån.
När Ingrid Ljung och hennes man bodde i stan hade de varken matförråd eller vattendunkar.
– Då var jag också en sådan som handlade en gång om dan och inte hade så stort skafferi, säger hon.
Nu bor de med sin sexårige son på landet ett par mil nordväst om Uppsala. Huset är gammalt och falurött med timmerstomme och glasveranda. Hittills har de inte haft något längre strömavbrott, men om det skulle inträffa är de bättre rustade än de flesta.
I köket finns en modern vedspis. Veden står färdigklyvd i gigantiska säckar på gårdsplanen och väntar på att bli inburen i vedboden. Den motsvarar ett års förbrukning. Och maten hemma räcker i minst två veckor.
– När man har långt till närmaste mataffär går man inte och handlar hur lätt som helst, säger Ingrid Ljung.
Hon stoppar in några vedklabbar och lite tidningspapper i spisluckan. Den svarta labradoren Sanna följer uppmärksamt allt hon gör. Vedspisen är vattenmantlad och värmer upp hela huset, men om strömmen går är det bara köket som blir varmt, eftersom cirkulationspumpen drivs med el.
Sitt vatten får de från en grävd brunn med elektrisk vattenpump. När pumpen pajar, vilket den gör ibland oavsett strömavbrott, har de reservvatten i dunkar. Skulle även det vattnet ta slut är det bara att gå till den öppna vattenkällan och hinka upp vatten.
Jordkällaren går också att ta i bruk om det behövs, men nu finns det bara spindlar där.
Alla har inte så god krisberedskap bara för att de bor utanför stan.
– Så här är det i gamla hus. Men många som bor i nyare hus på landet har varken jordkällare eller grävd brunn.
Ingrid Ljung är utbildad agronom och fastighetschef på Statens fastighetsverk. Hon är också med i Blå stjärnan, en ideell organisation som har samhällets uppdrag att ta hand om lantbruksdjur vid kriser, katastrofer, utbrott av smitta och andra händelser som kan drabba djuren. Det har gjort henne mer medveten om att kriser kan inträffa.
– Det jag är mest orolig för är radioaktivt nedfall. Sådant har hänt, det ger långa efterverkningar och går inte att se. Smittor är också svårt att skydda sig mot, eftersom många reser mycket och då sprider smittorna, säger hon.
Trots att Ingrid Ljung har så god krisberedskap identifierar hon sig inte med preppers.
– Jag tänker att preppers är ganska många snäpp värre, med hundratals konservburkar i skafferiet, säger hon och skrattar.
Vi återvänder till Svenssonpreppern Patrik Oksanen, som konstaterar att befolkningen hade större beredskap och kunskap för bara 30–40 år sedan. I telefonkatalogerna fanns flera sidor med samhällsinformation, instruktioner och råd till civilbefolkningen i händelse av ett krigsliknande tillstånd.
På senare år har dock Patrik Oksanen märkt ett ökat intresse för krisberedskap. En orolig omvärld har väckt tankar och diskussioner. Och de populära zombieapokalypserna i böcker, spel och på film har fått fler att fundera över hur de själva skulle agera i en katastrof.
– Förr betraktades en prepper med misstänksamhet. Nu är det på väg att bli status. Det börjar sjunka in att det inte är något att skratta åt. Jag är glad att fler ser till att fylla skafferiet och kan vara konstruktiva medborgare, säger han.
Patrik Oksanen har själv sett flera katastrofer på nära håll, bland annat de stora översvämningarna i mellersta Norrland 2000 och bränderna i Grekland 2007.
– Ena dagen är allt som vanligt. Nästa dag är allt förändrat av något vi inte kunde förutse. Jag har insett hur snabbt det kan gå, säger han.
Det han är mest orolig för är att samhället inte ska kunna hantera en stor kris i städerna. Han målar upp ett scenario med hundratusentals oförberedda människor på en liten yta utan vatten, el, förbindelser eller information och att samhället inte kan erbjuda ledning, stöd och hopp.
– Om det blir ryktesspridning och människor får panik och inte känner ansvar kan det bli en svårhanterlig situation. När människor är desperata gör de dumma saker. Det kaoset skildras bra i trilogin Stjärnklart av Lars Wilderäng, säger Patrik Oksanen.
Därför är det så viktigt att så många som möjligt kan klara sig själva. Då får samhället mer tid att organisera sig och kan koncentrera sig på att hjälpa dem som är sjuka och gamla.
– Då kommer vi tillbaka till de 72 timmarna. Klarar du dig själv den tiden kanske du till och med kan hjälpa andra, säger Patrik Oksanen.