Älgen höll sig undan första dagen
Det talas mycket om 1980-talet i den lilla jaktkojan i Rovsättra. Då sköt man 14 älgar som mest. På måndagen när startskottet gick för årets älgjakt avfyrades inte en enda bössa av medlemmarna i Rovsättra by jaktlag.
Helen Ekman,Lars Arvidsson och jaktledaren Per-Olof Pettersson.
Foto: Hans E Ericson
Det doftar fräsch, nyduschad mossa och mylla. När fåglarna så småningom börjar kvittra är vi på plats i det lilla jakttornet på kalhygget. Över trädtopparna i öster börjar himlen skifta i rosa. Allt som hörs är vinden i träden.
- För 15 år sedan var det väldigt mycket älg. Då var det krig här, säger jaktledaren Per-Olof Pettersson.
- Men de senaste åren har det varit väldigt lugnt så här på morgnarna.
Det jakttorn vi sitter i, kallat Mats 3, är ett av de så kallade generalpassen. För sex år sedan sköt nämligen markägaren Mats Larsson själv tre älgar på en kvart.
- Kon var brunstig så tjurarna tänkte väl på annat, berättar han själv lite senare.
Men troligtvis är det inte våra jackor som skrämmer bort bytet. När vi möter upp resten av jaktlaget i den lilla jaktkojan är vi inte ensamma om vår "älgtorka" - inte någon av de elva medlemmarna har sett skymten av en älg.
Efter lite mackor, snack och kaffe börjar nya planer göras upp. Per-Olof Pettersson går runt med spelkort. I dag är det det högsta kortet i spaderfärg som får avgöra vem som får välja pass först. Hälften av jägarna ska sitta i jakttorn och den andra hälften ska vara drevkarlar.
- Tänk nu på att ni inte låter som en älgtjur utan som en människa, säger Per-Olof Pettersson.
Han har delat ut en lista med förhållningsregler till alla i jaktlaget. Säkerheten är viktig och för att undvika ödesdigra misstag delas det ut västar och kepsar i vackert lysande neonorange till alla. Ingen ska kunna misstas för en älg.
Att lunka i skogen som drevkarl kan verka som ett enkelt jobb, men det gäller att både vara stark och smidig. Framför oss ligger en hinderbana av nedfallna träd, kärr och hala stenar. Ljudet av torra tallkvistar som bryts dämpas av den mjuka mossbädden under våra fötter. Den är lika förrädisk som hjälpande, samtidigt som den döljer gropar lindrar den fall.
Något varmare efter drevet, möts vi upp i kojan igen. Vi sitter runt elden, en del grillar korv och andra hugger in på andra omgången med mackor. Någon har sett en älgko med två kalvar och det diskuteras vilken väg de kan ha tagit. Guldåren under tidigt 1980-tal kommer ännu en gång på tal.
- Då var det som att fösa kor i skogen, säger Lars Arvidsson.
En stund senare sitter vi tillsammans uppe i ett nytt jakttorn med utsikt över ännu ett kalhygge. Morgonens tidiga timmar börjar smyga sig på tillsammans med dåsigheten efter mackor och varm choklad.
För en amatör börjar spänningen avta i samma starkt som gäspningarna avlöser varandra, men Lars Arvidsson står blickstilla med händerna i jackfickorna, utan en tillstymmelse av trötthet i blicken. Bössan ligger framför honom, laddad och klar.
Med sina femtio år i jaktlaget är han gruppens veteran. Sin första älg sköt han samma år han började jaga. Sammanlagt har jaktlaget skjutit ungefär 60 älgar sedan de startade 1942, men i dag ser det mörkt ut.
När vi samlas för sista gången i jaktstugan, efter sammanlagt fem pass, är dagen snabbsummerad. Inte ett enda skott har avfyrats. Men jaktlaget låter sig inte nedslås för det. Sammanlagt tre kor och två kalvar observerats och jägarna har 101 dygn på sig att skjuta sin kvot, det vill säga en älg och valfritt antal kalvar.
- Vi har aldrig någonsin blivit utan älg sedan klubben startades, säger Lars Arvidsson.
På tisdagen ska de ut igen och vem vet, då kanske det smäller.
Så jobbar vi med nyheter