Alexandra Pärnebjörk, 31, från Uppsala är rådgivare för Plan International. Hennes inriktning är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
– Åh, det är så härligt att komma tillbaka till Uppsala på våren, säger Alexandra Pärnebjörk och kisar med ögonen mot solen.
Hon befinner sig i hemstaden över helgen för att överraska en av sina äldsta vänner med en möhippa. Den här gången har hon semester, men att besöka olika platser under korta tidsperioder ingår i hennes vardag som rådgivare för barnrättsorganisationen Plan International.
För bara några veckor sedan var Alexandra en av de första att assistera vid den Ukrainska gränsen efter Rysslands invasion. Hennes specialområde är sexuell och reproduktiv hälsa.
– Vi vet från tidigare erfarenheter att barn drabbas extra hårt i krig, och flickor och unga kvinnor utsätts för väldigt specifika risker, säger hon.
De specifika riskerna innebär bland annat oönskade graviditeter, människohandel och barnäktenskap, menar hon.
– Riskerna för exempelvis sexuellt våld och oönskade graviditeter ökar, samtidigt som hälso- och utbildningssystem trasas sönder. Det gör också att konsekvenserna blir mycket värre än de skulle varit om exempelvis kvalitativ sjukvård funnits att tillgå.
Intresset för utvecklingsfrågor är något som Alexandra menar har funnits med henne sedan barnsben, men det blev ännu mer självklart under gymnasieåren på Katedralskolan att det var det hon ville arbeta med.
– Min dåvarande lärare Joan Lindberg är en stor bidragande faktor till att jag valde denna väg i livet, säger hon med värme i rösten.
De åkte tillsammans på en studieresa till Rwanda, vilket Alexandra beskriver som ögonöppnande.
– Jag skäms kanske nu, men jag fick nog lite "jag vill rädda världen"-känslor där. Lite naivt, men så är man ju när man är yngre, skrattar hon.
"I de här kvarteren hängde jag mycket när jag pluggade. Det var roliga tider med mycket fest", säger Alexandra nostalgiskt när hon passerar sina gamla kvarter.
Efter studenten ville hon direkt ut i världen och flyttade till Paris. När hon sedan återvände till Uppsala så var det för att ta en Politices kandidatexamen i statsvetenskap med inriktning på utvecklingsfrågor.
– Eftersom jag också alltid brunnit för jämställdhetsfrågor så kompletterade jag med en master i genusvetenskap, säger hon.
Hon skrev sin masteruppsats om unga kvinnor som blivit gravida under ebola-krisen i Sierra Leone. För att samla in research så åkte hon även dit, och det blev en resa som kom att betyda mycket.
– Det var otroligt starka möten med flickor och unga kvinnor som blivit gravida av olika anledningar. Antingen för att de blivit sexuellt utnyttjade i utbyte mot mat och pengar, eller att de blivit utsatta för sexuellt våld. Avsaknaden av preventivmedel var också en bidragande faktor, berättar hon.
Till vardags är Alexandra bosatt i Genève tillsammans med sin fästman Nikolaj. "Jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka hit, men det blir nog svårt att slita honom från Alperna", skrattar hon.
Det var också under den resan som Alexandra först kom i kontakt med organisationen som hon arbetar för idag – Plan International.
– Jag hade väl alltid en förhoppning att jag skulle kunna kombinera mina två stora hjärtefrågor, utvecklingsarbete och jämställdhet, på en och samma arbetsplats, säger hon.
Alexandras förhoppning gick i uppfyllelse. Som specialist för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter så arbetar hon nära konfliktdrabbade områden med att bistå med både akut och långsiktig hjälp.
Hon har bland annat jobbat med flyktingkrisen i Sydsudan, samt i Jordanien och Libanon med ungdomar som har flytt från Syrien.
– Vi arbetar primärt med frågor som berör barn och unga – med fokus på flickor, säger hon.
Alexandra är uppvuxen i Ramstalund, ett stenkast utanför Uppsala. Hon har även medverkat i P3:s program "Musikhjälpen" några gånger, eftersom de ofta samlar in pengar till områden där Alexandra är verksam.
Nu jobbar hon alltså också med Ukraina-krisen. Bara en vecka efter att kriget brutit ut så befann hon sig vid den Ukrainska gränsen. Där stannade hon i tio dagar.
– Det första vi gjorde på plats var en behovsanalys tillsammans med andra organisationer. Det är för att försöka sammanställa en bild av vilken typ av hjälp som behövs, säger hon.
Unikt för situationen i Ukraina menar hon är den enorma mängden saker som människor har samlat ihop.
– Det är jättefint att många vill hjälpa till, men det kan tyvärr också leda till en del problem. Det är bland annat därför vi alltid gör en behovsanalys först, eftersom det skiljer sig från kris till kris vad det är som människor egentligen behöver, säger hon.
Hon menar också att det kan skapa onödigt merarbete.
– Det är bättre att skicka pengar än prylar till organisationer eftersom vi sitter på lång erfarenhet och har bättre resurser för att kunna samordna en mer riktad och organiserad hjälp.
Tror du att vissa är skeptiska till att skicka pengar?
– Ja, det finns nog en viss skepticism att pengarna inte går till rätt saker. Men det stämmer inte riktigt, de etablerade organisationerna kan man lita på.
Uppsala besöker hon relativt ofta eftersom föräldrarna fortfarande bor i krokarna. Just denna gång var hon hemma för att överraska en vän som ska gifta sig.
Alexandra utvecklar vad hon menar med akuta och långsiktiga lösningar under en kris.
– Det är viktigt att komma ihåg att de som flyr först ofta är de som har bättre resurser, både socialt och ekonomiskt. Då är också den civila hjälpviljan som högst. Men ju längre en konflikt pågår desto mer kommer behoven att öka, samtidigt som den civila hjälpviljan minskar. Då är det vårat jobb att arbeta fram långsiktiga lösningar, säger hon.
Rent praktiskt betyder det bland annat att stärka upp vid gränsövergångar, samt att sätta upp mekanismer och rutiner för att stötta familjer som flyr.
– Vi jobbar för att stärka systemen och stötta lokala aktörer. Om det skulle uppstå något fall där barn har utsatts för våld så ser vi till att de får psykosocialt stöd samt vård för eventuella fysiska skador. Och på sikt är det otroligt viktigt att barn ska kunna fortsätta sina utbildningar, säger hon.
Nu kommer även rapporter om sexuellt våld mot kvinnor och unga flickor i Ukraina, vilket gör abortfrågan central.
– I Polen så är ju den möjligheten väldigt begränsad till exempel. I Ukraina har även kvinnor tvingats föda barn i skyddsrum, utan hjälp från utbildad personal samt att mödravårdssjukhus har bombats. De måste få hjälp, och vi arbetar för att det ska vara möjligt.
Att ta hand om sig själv, eller "self-care", menar Alexandra är nyckeln till att må bra trots att hennes jobb ibland kan bli tungt. "Jag ser till att åka mycket skidor i Alperna. Och öl. Jag älskar öl", säger hon och ler.
Hur gör du för att ta tillvara på ditt eget välmående?
– Även om jag åker och jobbar i kris- och konfliktdrabbade områden så har ju jag trots allt privilegiet att också kunna åka därifrån. Det är jag alltid medveten om.
Samtidigt menar hon att det så klart kan uppstå situationer som kan vara svåra att skaka av sig.
– Om det skulle bli riktigt illa så får vi ju också professionellt stöd via mitt jobb, och mina fantastiska kollegor gör det lättare. Sedan är jag är också rätt bra på att ta hand om mig själv varje dag – alltså "self care". Det kanske låter löjligt, men det är jätteviktigt.