Alex började knarka när han var 12. Det var först när hans bästa kompis blev mördad som han ville försöka sluta.
Gottsundanätverkets översta topp döms i Uppsala tingsrätt i januari och med detta har toppen försvunnit på den gruppering som tros ha stått för en stor del av all narkotikaförsäljning i Uppsala. Miljonregnet som föll över dem är det många som fått betala med sina hälsa och säkerhet för.
18-åriga Alex hade sitt första möte med knarket när han var 12.
Det finns inga frånvarande föräldrar, inget dåligt inflytande att skylla på när det kommer till varför han började knarka. Däremot finns en havererad skolgång, en Uppsalaförort med mycket kriminalitet, suget efter snabba pengar och äldre förebilder som hade precis det liv Alex ville ha.
– Jag hatade skolan mest av allt. Jag har haft koncentrationssvårigheter sedan jag började första klass och dyslexi och ingen av lärarna förstod riktigt hur de skulle hantera mig. Redan som sju-åring började jag skolka och hitta olika sätt att slippa skolan.
Alex som egentligen heter något annat, hittade tidigt andra världar än skolan att knyta upp sitt liv kring. I skolgårdens rökruta eller bland kompisarnas storebröder fanns de där andra som också ville bort.
– I högstadiet umgicks jag ofta med mycket äldre personer. De hade samma livsstil och ville samma saker.
Vad ville ni?
– Det visste vi nog inte riktigt. Vi ville bara bort och jag ville ha pengar för att göra saker och köpa kläder. De äldre personer jag hade runt mig hade mer pengar. De sålde knark, rånade personer och butiker. Det finns också personer som varit med på värdetransportskupper och sånt.
Första gången han testade hasch som tolvåring var han ute med några vänner och det kom några andra personer och frågade om han ville testa. Det var inget svårt beslut och ganska snart dök det upp nya erbjudanden om opiater. Det blev kokain, tramadol, extacy och amfetamin. Året mellan 13 och 14 var allt kul och fest. Cannabis till vardags och kokain och ecstacy till fest. Efter det året blev det snabbt mindre roligt.
– Det blev mycket bråk och jag blev knivskuren i ryggen och grovt misshandlad. Även jag har gjort saker som jag önskar att jag inte gjort. En gång när jag var och festade i Stockholm och det var en kille som började bråka med min vän slog jag honom med en glasflaska i huvudet upprepade gånger. Jag vet inte vad som hände med honom sen. Allt svartnade bara.
Han sögs snabbt in i det pyramidspel som droghandeln utgör. För att själv ha råd att knarka började han sälja droger, råna människor och han har även drivit in knarkskulder åt andra.
– Då använde man vapen om det behövdes. I perioder var jag rik.
Alex är idag 18 år och har varit ren från droger och alkohol i tre år. Vändpunkten kom när han hamnat på ett SiS-boende efter att ha dömts till sluten ungdomsvård för ett av alla brott han begick.
– Då blev en nära vän som också höll på med droger skjuten. Han dog och jag fick en annan syn på situationen då. Även om bekanta har dött eller försvunnit innan det så blev det här livsförändrade för han betydde verkligen något.
Han tystnar och letar efter orden.
– Man är instängd i sitt huvud när man är i den här branschen men här var det som att jag fick se den från utsidan. Innan tänkte jag att andra kan dö men inte jag. Men så plötsligt började jag känna mig lättåtkomlig.
Han tänkte mycket på vart han ville komma i livet, hur han ville ha sin framtid.
– Är det värt att leva ett sånt liv men bara leva tills man är 25 eller sitta i fängelse i resten av sitt liv? Jag kom på att det inte var värt det.
Så Alex började ta emot all den hjälp som han tidigare bara skjutit ifrån sig. Föräldrarnas stöd blev viktigt liksom hans dåvarande flickväns och även hans kontaktperson inom socialtjänsten. Hans religiösa tro har även blivit en allt viktigare del av hans liv.
– Tanken om gud har alltid funnits men har blivit starkare de senaste året. Det hjälper mig att inte ta på mig skulden lika mycket för saker som jag annars hade gjort. Det hjälper mig att ta mig igenom de svåra dagarna. Allt händer av en anledning.
Men trots att Alex bästa vän fick betala med sitt liv, känner han ingen ilska mot de som styr droghandeln i Uppsala, bara en uppgivenhet.
– Om det inte är jag som fixar drogerna så kommer någon annan göra det, så tänker de. Och de bryr sig inte om hur det påverkar andras liv. Det är omöjligt att få stopp på knarket för det finns så mycket efterfrågan.