Den 30 augusti 1967 blev Bengt Ohlsson nykter alkoholist.
– Jag minns läkaren som sa att om någon annan druckit lika mycket som jag, hade den personen varit död.
I sjuksängen på Akademiska i Uppsala låg Bengt Ohlsson och mådde fruktansvärt. Han minns inte hur han kom dit, vem som hade skjutsat honom och knappt något av dagarna innan.
– Jag hade supit flera dagar i rad och var rätt illa däran. En flaska brännvin var som vatten, spriten bet inte på mig, fast jag drack i kopiösa mängder.
När Bengt Ohlsson blev inlagd den där sensommardagen 1967 var han nyss fyllda 35. Han var ungkarl, levde i en liten etta med kokvrå på Brantingsgatan i Uppsala och jobbade som brevbärare på Posten. Fick han inte sprit i kroppen darrade händerna som ett asplöv.
– Det var bara brännvin som kunde dämpa oron i min kropp, säger han.
Bengt Ohlsson är i dag 78 år och får tårar i ögonen när han ska berätta om hur det var att vara beroende av spriten. Han tar en klunk av kaffet som för att hämta andan ett tag och jämför alkoholen med krig. Båda har ställt till med mycket elände i världen, tycker Bengt Ohlsson.
– Jag blir förbannad när folk säger att det bara är de med dålig karaktär som dricker. De vet ingenting. Det är en sjukdom, vissa har lättare att drabbas.
När Bengt Ohlsson levde med flaskan såg han sig själv som ett hopplöst fall. Han hade åkt in och ut från olika behandlingshem genom åren, umgicks med, som han beskriver det, ”kreti och pleti”, andra alkoholister som inte heller drevs av något annat än att få tag på sprit. Varje resa till torken hade varit en bekräftelse på att han inte kunde hålla sig från spriten, och nu befann han sig, som han beskriver det, inför valet att fortsätta leva eller inte.
– Jag tänkte ”ta ett nytt försök nu Bengt, och då satsar du allt. Men då får du vara jäkligt envis, för misslyckas du går det åt helvete”.
Som ung hade Bengt Ohlsson hängt med jobbarkompisarna när de gick ut för att festa och dansa på Folkets hus. Det var så det började.
– Jag debuterade egentligen rätt sent, när jag var i 17-årsåldern. Skulle man våga bjuda upp en tjej, skulle man ha något starkt innanför västen, säger han och klappar sig mot bröstet.
Han hade fått jobb som brevbärare och hade lämnat ett hem där mamman inte varit närvarande på många år. Han var ensambarn, hans pappa hade fått ta över hela föräldraansvaret när Bengt Ohlsson var 13 år då modern drabbats av psykisk ohälsa och fått läggas in på Ulleråkers psykiatriska avdelning.
– Om mamma hade fått vara hemma och frisk hade allt sett annorlunda ut, säger Bengt Ohlsson och drar på orden.
– Hon hörde röster och betedde sig konstigt. Det var inget roligt och jag förstod inte vad det handlade om.
Helgernas krogkvällar med jobbarkompisarna övergick snart till festande även i veckorna och till slut drack Bengt Ohlsson brännvin varje dag. När drickandet blev ett beroende vet han inte. Han har också svårt att hitta en förklaring till att det gick överstyr.
– Att bli alkoholist är inte som att trycka på en knapp, det kommer smygande och det går långsamt utför, förklarar Bengt.
Åren gick och Bengt lyckades sköta jobbet som brevbärare på Posten. Sitt missbruk kunde han däremot inte dölja. Han drack på jobbet och hade alltid med sig en flaska brännvin i väskan. Arbetskamraterna kände lukten. Cheferna likaså. Första gången Bengt Ohlsson skickades till ett behandlingshem för alkoholister, 1963, var han 31 år gammal och det var arbetsledarna som slagit larm.
– På sätt och vis var de ganska humana, för de försökte hjälpa mig, säger han.
Det gick till och med så långt att han fick två skriftliga varningar. En tredje varning hade gett honom sparken.
Han fick även stöd av socialförvaltningen, kommunens alkoholgrupp och sjukvårdens beroendeklinik.
– Jag ville ju sluta och mådde jättedåligt. Jag hade ingen familj, var ensam och hade en oro i kroppen som jag dämpade med sprit. Att dricka blev ett sätt att leva.
På sjukhusets beroendeklinik fanns två kvinnliga läkare som kom att stötta Bengt under flera år.
– De ställde upp för mig, sa att jag kunde ringa när jag blev orolig. Deras sätt att bemöta mig, trots återkommande återfall, går inte att beskriva. Utan att klema, var de mjuka och snälla. Utan dem hade jag inte suttit här i dag. En av dem som fortfarande lever har jag bra kontakt med, Elisabeth Olander, vi pratade i telefon häromdagen.
Den dagen Bengt Ohlsson bestämde sig för att bli nykter, kändes befriande. Han lyckades på egen hand, utan att ta hjälp av tolvstegsprogrammet eller någon terapiform.
– Man kan inte sluta om man inte själv vill. Har man ingen drivkraft att själv vilja, är det kört, anser jag.
Hur gjorde du för att inte få återfall?
– Jag fick inget återfall, men jag mådde dåligt och hamnade på psykakuten ett par gånger. När jag satt på bussen kunde jag helt plötsligt börja gråta. Jag fick ta omvägar över Vaksalatorg, för där satt alkisarna som jag kände. Det var förstås jättejobbigt i början men jag hade en envishet som var starkare än spriten.
Bengt Ohlsson hade också gått med i Länkarna långt innan han bestämt sig och menar att deras principer inte går ur en i första taget.
– Jag levde efter Länkidén. Jag var medveten om att en sup skulle få mig att trilla dit igen. Jag hade också en stark vilja att satsa. Med alla misslyckanden bakom mig visste jag att det var antingen eller.
Bengt Ohlssons drivkraft har också varit, som han beskriver det, ”att känna sig som en människa”, att inte behöva tänka på hur han skulle få tag i sprit hela tiden och att få vakna varje morgon och må bra.
– Jag sitter inte här för att vara stöddig och visa hur duktig jag är. Men jag kom till något slags återvändsgränd med kniven på strupen och med en inre röst som sa ”Antingen lyckas du, eller så hamnar du på en parkbänk på Vaksalatorg”.
Har det någon gång känts som en uppoffring att avstå spriten?
– Nej, aldrig. För jag värdesätter det nyktra livet mer än något annat. Jag har hamnat i många sammanhang där andra druckit. Men det där är inget för mig. Alla förspillda dagar som jag nu slipper är värt mer än något annat.
Bengt Ohlsson hade varit nykter alkoholist i ett år när han träffade Märta, kvinnan som han sedan kom att gifta sig med. Han hade fortsatt gå ut och dansa, men nu utan en droppe sprit i kroppen. Det var på en sådan danskväll på Folkets Hus han träffade henne.
– Märta fastnade för mig för att jag var nykter. ”Du luktar ju inte sprit”, sa hon till mig. Att våga satsa på mig tycker jag var modigt.
Bengt Ohlsson hade några år tidigare haft ett femårigt förhållande med en kvinna som till slut inte orkade med hans missbruk.
Denna kvinna är han i dag särbo med. De träffades på nytt efter att Bengt Ohlssons fru gått bort 1999.
– Maj-Lis och jag hade ett uppehåll på 30 år och nu har vi varit särbos i 10 år, kan du tänka dig! Vi lever ett stilla liv och trivs bra tillsammans.
Att bryta ett beroende så starkt som den till alkohol krävdes en järnhård vilja. Många år senare slutade Bengt Ohlsson även att röka, efter en hjärtinfarkt. Nu är han inte beroende av något. Hans enda last är smågodis.
– Mariannekarameller, säger han och ler.