Alliansen ringar onekligen in ett stort problem i dagens sjukvård – äldre som hamnar i kläm mellan olika vårdformer. Men det finns ändå en uppenbar hake i resonemanget. Utskrivningsklara äldre patienter är inte primärt landstingens ansvar. Sedan 1992, då den så kallade ädelreformen trädde i kraft, har kommunerna ansvar för vården och rehabiliteringen av denna patientgrupp.
Men det är ett ansvar som långt ifrån alla kommuner tar. I stället för att ha tillräckligt med platser på sina korttidsboenden, som bland annat syftar till att ge äldre eftervård i samband med utskrivning från slutenvården, skyfflar kommunerna medvetet över ansvaret på landstingen genom att låta utskrivningsklara patienter stanna kvar på sjukhusen. Kommunerna får visserligen betala för vården. Men det är ändå ett dyrt och ineffektivt sätt att utnyttja sjukvårdens begränsade vårdplatser. Det är inte svårt att förstå att landstingspolitikerna till sist har tröttnat, men alliansen tar inte till rätt metod för att lösa systemfelet. Varför kräver de inte att kommunerna lever upp till sitt ansvar?
I debattartikeln motiveras bland annat alliansens beslut att införa mellanvårdsplatser med att äldre sjuka inte ska drabbas av luckor i hur vården och omsorgen är uppbyggd. Problemet är bara att man inte lever som man lär. Så sent som i slutet av 2011 konstaterade Socialstyrelsen att det inte finns någon giltig definition av begreppet mellanvård. Genom att införa begreppet riskerar man således att skapa ytterligare en lucka i systemet, eftersom ingen kan slå fast vad det är för vård landstinget ska erbjuda eller hur ”mellanvården” exempelvis ska avgränsas mot den många gånger avancerade hemsjukvård, som kommunerna redan bedriver.
Vill man skapa en god vård och omsorg om de äldre måste det finnas fungerande samarbeten mellan kommunerna och landstingen. Det finns det uppenbarligen inte i dag. Det leder både till en dyrare och till en sämre vård. Det är beklagligt att alliansen – i all sin välvilja – bidrar till att spä på denna utveckling.