Akademiska kan inte ignoreras
Landstinget i Södermanland vill egentligen ingå i en ny region med Stockholm. Och i Värmland är den redan existerande regionen Västra Götaland ett alternativ för många. Det är alltså tänkbart att upptagningsområdet för Akademiska sjukhuset krymper även om sjukvårdsavtalet skulle förnyas. Skulle det inte för-nyas så är det ändå uppenbart att en stor del av underlaget för den mer avancerade vården försvinner. De möjliga - kanske troliga - konsekvenserna av detta beskrivs av sjukhusledningen i en debattartikel i gårdagens UNT.
I Uppsala län vill socialdemokraterna - som länge dragit på frågan - nu bilda en region som bygger på samarbetet med de landsting som köper vård från Akademiska. Bland de borgerliga partierna och i synnerhet moderaterna och folkpartiet har många föredragit en regionbildning med Stockholm. Skälet har varit den till stor del gemensamma arbetsmarknaden. Som ett slags kompromiss har många tänkt sig ett dubbelspår: behåll sjukvårdsregionen men samarbeta med Stockholm på andra områden. Men de samverkande landstingen vill inte veta av något sådant. Nu försöker de sätta hårdast möjliga press på allianspolitikerna i Uppsala.
De politiska och principiella problemen med hela regiontanken har flera gånger belysts på UNT:s ledarsida. Intresset för regionbildningar förefaller nästan helt finnas bland politiker, medan folk i allmänhet inte efterfrågar någon politisk beslutsnivå av detta slag. Den identifikation med respektive region som är en nödvändig förutsättning för fungerande demokrati skulle på många håll bli mycket svag. I ett land med Sveriges storlek och ojämna befolkningsfördelning är det nästan omöjligt att skapa den symmetri som regiontanken förutsätter. Risken är överhängande att kontroversiella indelningsfrågor suger all kraft ur den politiska processen inför valet 2010.
Fredrik Reinfeldt har flera gånger sagt att han inte vill driva fram någon regionreform till nästa val. Men lokala och regionala politiker, i alla partier, struntar i detta. Det dubbelspår som landstingsledningen i Uppsala kanske föredrar kan visa sig vara omöjligt att följa om ingen annan är intresserad.
Två föreställningar om vad som i så fall är bäst för Uppsala står då mot varandra. Den ena utgår från den gemensamma arbetsmarknaden med Stockholm, den andra från sjukvårdssamarbetet. Den första kan byggas under med synpunkten att den mest kvalificerade sjukvården kanske ändå förstatligas (även om detta i dag inte verkar sannolikt) vilket skulle göra idén med sjukvårdsregioner överspelad. Den andra kan å sin sida byggas under med synpunkten att Uppsala alltid kommer att ligga nära Stockholm och att regionindelningen sannolikt inte är särskilt viktig för den ekonomiska tillväxten i ett område som präglas av så påtaglig dynamik redan i dagsläget.
Om Ansvarskommittén, som utreder regionfrågan, tror att också den högre utbildningen kan regionaliseras så har den fel. Däremot har den högre utbildningen och forskningen betydelse just för Uppsala.
Det som gör att Uppsala är en stad med egen identitet och dragningskraft är den kreativa miljö som skapas av kombinationen av två universitet och ett nationellt ledande forskningssjukhus - och som inte kan flyttas till någon annan plats. Även om landstingen i grannlänen inte alltid kan hitta något alternativ till Uppsala om de säger upp sjukvårdsavtalet och även om vård kanske i någon utsträckning kan säljas till andra köpare inom och utom landet, så förblir underlaget för Akademiska sjukhuset en väsentlig faktor för att den kreativa miljön ska bibehållas och utvecklas. Den insikten kan inte någon politisk gruppering, i majoritet eller minoritet, kosta på sig att ignorera.
Så jobbar vi med nyheter