Redan när ritningarna presenterades 1959 gick både experter och vanliga Uppsalabor i taket över betongfasaden, med sina regelbundna tårtpappersliknande hål. Fastighetsägaren ville använda arkitekturen för att skapa ett varumärke till sina affärshus och hade anlitat de välkända
Stockholmsarkitekterna Backström & Reinius, men väntade sig knappast de starka reaktionerna i Uppsala. Debatten om huset rasade i UNT:s spalter, då som nu, och redan invigningsåret 1961 gav ägaren ett halvt löfte om att byta ut fasaden vid första bästa ombyggnad.
När varuhuset 1969 växte på höjden med ytterligare en våning fanns planer på att dölja delar av betongmönstret bakom lodräta balkar, men priset blev till slut för högt. Sedan dess har fasaden fått behålla sitt karakteristiska utseende och tycks sakta men säkert ha fått en plats i Uppsalas stadsmiljö.
När UNT i en undersökning 2010, sedan planerna på en ny glasfasad blivit kända, frågade drygt 500 Uppsalabor, ville strax över hälften bevara dagens utformning. Bara en fjärdedel välkomnade en omvandling, men nästan var tionde ville riva hela huset. Både arkitekter och kulturvårdare uttalade sitt stöd för tårtpapperet. Fastighetsägaren pekade emellertid på att både betongfasaden och dess fästen i ytterväggarna är i dåligt skick och måste åtgärdas på ena eller andra sättet.
De heltäckande glasfasader som fått bygglov av kommunen har kritiserats för att passa illa i sitt läge mellan två torg med omgivande byggnader, eller för att helt enkelt påminna alltför mycket om all annan glasarkitektur som intagit städerna. Kommunens plan- och byggnadsnämnd ansåg i stället att ombyggnaden skapar ”en distinkt byggnad med tydlig identitet och sammanhållen exteriör gestaltning”.