Afrikanske soldaten blev busschaufför i Uppsala

Stora Torget i Uppsala, intill den breda busskuren. Det är förarbyte på gång och du har säkert sett dem huttrande växla några ord. På bosniska eller kanske persiska. På Gamla Uppsalabuss blandas nationaliteterna.- Det är ett tryggt jobb på en annars ganska stängd arbetsmarknad, säger Billy Pa Abur, fembarnspappa från Uganda.

Uppsala2002-02-09 00:01
Han har arbetat på Gamla Uppsalabuss i snart ett och ett halvt år. I Uganda jobbade han som journalist på en radiostation. Busschaufförsyrket är bra, inte minst för att den flexibla arbetstiden ger möjlighet till extraarbete och deltidsstudier. Men det händer att han möter rasister.
- Som invandrare räcker det inte med att hitta för att köra turen. Ibland måste du kunna försvara din kultur också.
— Fast som busschaufför får jag också chansen att lära känna svenskar, tillägger han.
Och ett tufft jobb tycker Billy Pa Abur inte att det är. Med ett brett leende säger han att det varken innebär något lidande eller någon smärta. Han tänker på sin tid som soldat i Uganda, en tid som givit honom perspektiv på vad som är "tufft".

Tvivlar på statistiken

Inte en enda australier, var slutsatsen när Gamla Uppsalabuss förra året i en personalskrift försökte teckna bilden av de anställdas hemländer.
Däremot visade det sig finnas gott om representanter från andra kontinenter — bosnier, iranier, afrikaner och sydamerikaner. Och till slut hittade man faktiskt även en australier.
Man uppskattade att 30 procent av de anställda var födda utanför Sverige. Men bland personalen finns tvivel på att siffrorna stämmer.
— 30 procent invandrare? Nej, det måste nog snarare vara det omvända, säger Claes Andersson bakom trafikledningens disk på Kungsängsgatan. Han tycker att det är synd att anställda med olika nationaliteter inte umgås mer.
— Juggarna sitter i första rummet till vänster, sen har du iranierna i ett hörn och svenskarna i sofforna framför tv:n. Du ska få se, precis så är det.
Personalrummet bakom biljettförsäljningen på Vaksalagatan börjar i en vit korridor. I första rummet till vänster sitter mycket riktigt tre chaufförer från det forna Jugoslavien. Två är mycket livligt sysselsatta med att spela schack.
Männen i mörkblå uniformer utbrister i höga rop och den ene mannen, med lätt grånat hår, viftar entusiastiskt med händerna.
Schackpjäserna sätts ned med en smäll på vald ruta. Bredvid dem sitter Jasmin Ramic på en stol och tittar på. Med ett undvikande leende säger han att de spelar schack hela tiden, på rasterna.

Inte mycket nattliv
Han är 35 år och kommer från det forna Jugoslavien. Han trivs i Uppsala, men tillägger att mycket till nattliv finns det ju inte. Miljonstaden Sarajevo hade annat att erbjuda, minns han.
I hemstaden var han tågklarerare, men i Sverige är det svårt att få jobb inom det yrket.
— Jag har gått en kockutbildning, berättar han men förklarar att han tröttnade på restaurangbranschens osäkra anställningsförhållanden och svarta löner.
I stället gick han bussförarutbildning och har arbetat som chaufför i Uppsala i två år. Ett jobb som han är ganska nöjd med. Just nu i alla fall.
— Passagerarna är lite lugnare här. I mitt hemland ska alla gå in i bussen samtidigt, skrattar han.
Och det finns fler som verkar tycka att busschaufförsyrket inte skulle var så värst trevligt på hemmaplan. Vid bordet framför diskbänken träffar vi en armenier som flydde från Iran för tio år sedan. Han pratar gärna, men vill vara anonym.
- Köra buss i Iran? Aldrig! skrattar han. Det är första gången den lågmälde, medelålders mannen, höjer rösten.
Han körde lite taxi i Teheran, men himlar med ögonen för att illustrera hur kaotiskt det var. Han har en blandad yrkesbakgrund, har arbetat som svetsare, byggnadsarbetare och lite med bokföring.

Äter inte svensk mat
I det största lunchrummet sitter Hassan Fidow Prno, från Somalia. Han äter på ett köttben och doppar en vit brödbit i skyn. Till det dricker han te.
- Jag har aldrig ätit svensk mat, säger han och förklarar att rätten är från hemlandet.
- Jag kör buss tills jag hittar ett bättre jobb.
Han har arbetat inom vården både i Somalia och i Sverige. Men nu är målet att studera vidare inom kemi, fysik och matte.
— Jag vill arbeta som laboratorieassistent, säger han med beslutsamhet i rösten. Han är 40 år och kom 1993 till Sverige som flykting. Familj har han, men hur stor vill han inte säga.
- De är inte så många, säger han med ett klurigt leende. Inte bara två, tre, men inte heller tio.
Männen runt omkring honom i lunchrummet ser alla ut att ha utländsk bakgrund. Hassan Fidow Prno sitter ensam, men många andra för livliga samtal, framåtlutade över dagens matlåda.
En man reser sig upp med en avskedsfras på ett främmande språk, tar på sig förarjackan och går till köket för att diska sin tallrik.
På väg ut till nästa tur med den gröna bussen passerar han de svenska chaufförerna, i soffan framför tv:n.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om