Kvällssolen skiner över Kanikebolsbanan utanför Östhammar. Adrian Andersson kråmar sig i motocrosskläderna och trampar otåligt på stället. Helst vill han köra, köra, köra, med en gång. Någon tid att prata med oss eller låta mamma suga bort det slem som annars riskerar att täppa till det lilla röret i halsen ”tracken” finns egentligen inte. Och så fort de andra barnen har anlänt och uppvärmningen är överstökad är det Adrian, minst i Östhammars motorklubbs crossskola, som är först ut på banan.
Vi har träffats förut Adrian och jag. När han snart skulle fylla ett år berättade mamma Jessica och pappa Torgny Andersson (med smeknamnet Rulle) i ett reportage i tidningen om den tuffa tid som varit. Hur deras son föddes med ett så kallat lymfangiom som kort efter födelsen svällde och tryckte ihop både mat- och luftstrupe. Hur han tvingades göra en trakeotomi, en öppning i halsen där ett andningsrör opererades in och sedan dess kräver passning dygnet runt.
Så är det fortfarande. Adrians assistenter eller hans mamma och pappa, som båda arbetar heltid som assistenter åt honom, finns alltid vid hans sida. Det är ett val de har gjort för att han ska slippa ha alldeles för många människor runtomkring sig.
– Sugen måste med jämnt. Det är bara att inse. Han kräver full övervakning dygnet runt ifall det blir stopp. Om han är frisk kanske det bara blir två sug på en natt men om han är förkyld kan det bli allt från 15-100. Och när vi ska åka iväg och handla eller bada måste vi ofta vara två, en som kör och en som kan suga även i bilen, berättar Jessica Andersson.
Men Adrian Andersson har aldrig låtit sig hindras av sina svårigheter och på motocrossbanan är han bara en i gänget av tuffa killar och tjejer.
– Allt med motorer är han väldigt klåfingrig på och storebror David körde även han motocross. Fast vi sade åt Adrian att han måste kunna cykla utan stödhjul först innan han kunde få en cross. Och då kunde han plötsligt det, inte ens fyra fyllda, säger Jessica och skrattar.
För drygt ett år sedan fick han sin första motocrosscykel och på den vägen är det. Nu kör han varv efter varv i gräset på 50-kubikaren för att visa fotografen vad han går för före träning.
– Han får en speciell min så fort han får på sig de här kläderna. Det händer något med honom, säger Jessica Andersson stolt.
Trots att Adrian är förkyld är han extra ivrig den här dagen. Han har precis kommit igång med motocrossen igen efter att ha brutit armen när han hoppade studsmatta i våras. Ännu ett exempel på att det här är en kille som inte tycker om att sitta still.
– Han har alltid varit tidig med allt och väldigt framåt. För oss som föräldrar känns det viktigt att göra allt så normalt som möjligt. Det är så lätt att överbeskydda ett sådant här barn, säger Jessica under tiden som pappa Rulle hjälper Adrian att få igång cykeln igen.
Under motocrossskolan får 20-talet barnen från fem till tolv år lära sig de grundläggande färdigheterna, allt från körteknik och kurvtagning till balans. Men inte minst hur viktigt det är att stanna vid gul flagg om någon skulle ramla ute på banan.
Motocross är en inte helt ofarlig sport och det har hänt riktigt allvarliga incidenter på andra håll i landet. Men Rulle Andersson har kört själv och vet vad sonen ger sig in på. Han menar att det egentligen är förvånansvärt få olyckor.
– Men när det väl händer något kan det förstås gå väldigt illa.
Men riskerna för Adrian är egentligen inte är så mycket större än för vilket annat barn som helst.
– Han måste byta ”näsa” (filter) på tracken ibland. Den kan han tappa och då kommer smutsen rakt ner i lungorna. Men annars handlar det mest om att han kommer in då och då så att vi kan suga rent. De andra barnen stannar för att fixa med hojarna och vi suger rent i tracken, berättar Jessica Andersson.
Som föräldrar har de fått lära sig att ta dagen som den kommer. När vi träffades för fyra år sedan hoppades Jessica att en operation skulle vara lösningen på Adrians alla problem. Nu har hon förstått att det inte är fullt så enkelt.
– De vill helt enkelt inte skära i angiomet eftersom alla nerver går där. Dessutom kan det komma tillbaka efter en operation och då med ännu större kraft. Istället får han giftbehandlingar där man sprutar in gift i angiomet och hoppas att det ska krympa så småningom.
Det har varit många turer under de här åren och många sjukhusvistelser. Men den händelse som etsat sig fast allra starkast hos familjen är när det som inte skulle kunna ske, skedde. När Adrian var runt två år gick tracken sönder och den del som blev kvar i halsen var ytterst nära att helt täppa igen hans luftvägar.
– Då höll han på att dö på köksbordet hemma hos oss under tiden som vi väntade på ambulanshelikoptern, berättar Rulle Andersson.
Men sedan dess har mycket förändrats. Adrian, som bara talade teckenspråk de första två åren, har lärt sig prata genom att pressa luft förbi stämbanden. Han går på dagis i Öregrund med hjälp av sina assistenter och har massvis med kompisar. Men i takt med att han blivit större förstår han också mer.
– Han har börjat fråga: När ska jag slippa tracken? Jag vill vara som alla andra. Då gör det ont i mammahjärtat. Samtidigt är det skönt att vi bor på ett så litet ställe. Alla känner Adrian i Öregrund och de behöver inte titta två gånger, berättar Jessica.
Hon gläds åt att Adrian är så tuff och gör så många framsteg. Som när han var med familjen på sin första utlandsresa till Cypern i våras.
– För första gången i sitt liv kunde han bada som vanligt med hjälp av en plugg som täpper igen hålet i halsen. Det går inte att beskriva hur det kändes. Det var helt fantastiskt.
Deras lilla kille har erövrat färdigheter de aldrig trodde skulle vara möjliga för ett barn med hans svårigheter. Ändå vågar Jessica Andersson inte fundera allt för mycket över framtiden.
– Nej, jag har nästan slutat med det. Jag vågar inte tänka att det blir nog bra om några år längre. Då känns det som om man kommer att få en snyting igen och det har man redan fått så många.
Vi dricker en kopp kaffe och äter bullar i klubbstugan medan barnen kör utanför. Efter ett tag kommer Adrian in med pappa i släptåg. Han snorar lite och säger att han är hungrig. Får en chokladkaka och börjar lyckligt snaska på den. Det är inte helt lätt utan de fyra mjölktänder framtill som han precis tappat - men det går det med.