Acceptera aldrig våldet

Bland annat ska de för några månader sedan ha kontaktat socialförvaltningen för att försöka få till stånd ett skyddat boende åt henne i en annan kommun. Elever på hennes skola säger till HD att flickan berättat att hon kände sig hotad. ”Hon hade alltid mobilen påslagen om det skulle komma ett samtal från socialen”, säger en av eleverna till tidningen.
Flickan ska också ha fått viss hjälp. Bland annat ska kommunen ha bistått henne med att ordna ett boende. Men då hoten eskalerade förmådde man uppenbarligen inte bedöma allvaret i hotbilden. Med facit i hand var samhällets insatser otillräckliga.

Det har gått tio år sedan Fadime Shaindal mördades av sin far i Uppsala. När hon sökte samhällets stöd och hjälp, fick hon bland annat rådet av polisen att hon skulle vända sig till sin familj och tala om att de inte fick hota henne. Att de skulle respektera svenska lagar och seder.
Ett liknande råd skulle inte ges i dag. Hedersförtrycket tas på allvar, även om det fortfarande finns bristande kunskap. Många poliser, socialtjänstemän och lärare behöver lära sig mer om hedersförtryckets mekanismer. En viktig insikt är förståelsen för att de utsatta personerna inte alltid ser ut eller agerar på ett förväntat sätt och att både flickor och pojkar kan vara utsatta.

Hedersförtrycket är komplext. Det rör inte bara offer och gärningsmän. I bakgrunden finns ett kollektivt tryck som kräver att en viss person måste straffas för att hedern ska kunna återupprättas. Det är en anledning till att det kan vara svårt att bedöma hotbilden. Men svårigheten innebär också att man i arbetet med de utsatta alltid måste försöka välja det säkra före det osäkra.
Tragedin i Landskrona lär oss än en gång att samhället inte alltid förmår att skydda alla, som i någon form, utsätts för våld i nära relationer. Än finns mycket att göra och lära. Vi får aldrig acceptera att inte alla människor kan känna sig trygga och säkra i sina egna hem.