Abnorma kroppar fascinerar fortfarande
De senaste åren har dokumentärer som visar människor med ovanliga sjukdomar, avvikande kroppar eller missbildningar blivit allt vanligare.
Illustration: Maria Westholm
Foto:
Uppenbarligen finns det ett behov av att titta på människor som ser annorlunda ut. Men varför?
En som ställt sig samma fråga är Lina Homman, som studerat filmvetenskap på Stockholms universitet.
- Hösten 2006 kom det så många dokumentärserier som behandlade kroppen, på alla kanaler, så jag började fundera på vad det här behovet kommer ifrån, säger hon.
I sin magisteruppsats Avvikande kroppar i det samtida tv-utbudet undersöker hon fenomenet närmare.
- Den här typen av program fyller många funktioner. En anledning till att vi vill se på dem kan vara för att definiera vad som är normalt och onormalt, säger Lina Homman.
Gemensamt för de här programmen är att de framkallar någon typ av känslor hos oss som tittare. Vi förfasas, äcklas, skäms, roas och känner sympati om vartannat.
- Ett program om dvärgar kan få oss att tänka att om de klarar det där kan jag förändra något i mitt liv. Men även om det är någon som är handikappad och lever ett normalt liv etableras ett vi och ett de. Tittaren kan tänka: "Jag är i alla fall inte sådan, vad skönt", säger Lina Homman.
Trots att många av programmen marknadsförs som dokumentärer är det tydligt att syftet är att underhålla. Den här typen av dokumentärer kan ses som vår tids "freakshow". På 1800-talet visades skäggiga damer och siamesiska tvillingar upp för nyfikna besökare. En skillnad då mot nu är att det på den tiden var legitimt att titta, peka och skratta.
- Man får inte stirra på handikappade. På stan kan man inte göra det, men hemma i sin tv-soffa kan man titta, peka och förfasas. De här tv-programmen är lite av en "freakshow", menar Lina Homman.
Fascinationen för annorlunda kroppar går långt tillbaka i tiden. Maja Larsson är idéhistoriker verksam vid Uppsala universitetsbibliotek och har forskat om så kallade monstruösa kroppar i svensk 1700-och 1800-tals medicin. I den nyutkomna antologin Body Claims från Centrum för genusvetenskap skildrar hon hur den vetenskapliga synen på dessa kroppar har förändrats.
- Barn som föddes med för få, för många, eller ovanligt formade eller sammanvuxna kroppsdelar kallades för vanskapta, missfoster eller monstra och har i äldre tid liknats vid djurkroppar av olika slag. Det finns exempel på hur naglarna på sammanvuxna tvillingar har beskrivits som klor och hur enskilda kroppsdelar liknats vid motsvarande organ hos grodor och apor, förklarar Maja Larsson.
I de mycket ovanliga fall där barn föddes utan huvuden var det extra svårt att hitta en förklaring. Människans själ ansågs sitta i ett välformat huvud, och det var det som skilde människor från djuren. Men vad var ett barn som fötts av en kvinna men som saknade huvud? Dessa kroppar kallades för monstra, vilket antydde att naturen hade blandat ihop kategorier som egentligen skulle hållas isär. Men i början av 1800-talet skedde en stor förändring.
- Den monstruösa kroppen normaliserades. Barnen liknades inte längre vid djur utan började förstås som människor som stannat av i fosterutvecklingen, förklarar Maja Larsson.
Även om det under den här tiden skedde en stor förändring i synen på personer med avvikande kroppar menar Maja Larsson, liksom Lina Homman, att fascinationen för den här typen av kroppar finns kvar.
- Skillnaden i dag är att nu stöter man inte bort det annorlunda, nu tar man det till sig. Man försöker göra dem mer lika normen, säger Maja Larsson.
@3a Text ui:I dag är det ingen som tror att siamesiska tvillingar är monster, men om de skulle gå förbi oss på gatan skulle nog de flesta vända på huvudet. Och tv-dokumentärerna fortsätter att rulla, på bästa sändningstid.
Åke Pålshammar, som är lektor i psykologi vid Uppsala universitet, tror att det finns olika anledningar till vår fascination för avvikande kroppar och utseenden.
- Som varelser är vi programmerade för att reagera på kontraster och avvikelser, och det gäller inte bara människor, även djur. Det vi är vana vid att se är inte hotfullt, men om något är tillräckligt avvikande måste vi granska det med utgångspunkten att det är farligt, förklarar han.
Det här beteendet är ingenting som vi är medvetna om, det är snarare en reflex. Vad eller vem som är avvikande kan bero på flera omständigheter, såsom kultur, var man bor och hur man ser ut själv. En vit person bland många svarta kan upplevas som avvikande, liksom en tjock person bland många smala.
- Nyfikenheten kan vara något positivt också. Man kanske ser på de här tv-dokumentärerna för att man är nyfiken på vad de är för underliga varelser och funderar på vad man kan lära sig av dem, säger Åke Pålshammar.
Men han tror också att vi vill se på den här typen av program för att öka vårt eget välbefinnande. Enligt Åke Pålshammar bygger vi upp vår egen självkänsla av hur andra reagerar på oss.
- Om man själv känner sig avvikande och sen ser en person som är mycket mer avvikande känner man sig lite bättre. Och även om ens första tanke är: "stackars honom, vad hemskt" så smyger sig snart en lyckokänsla in, säger han.
Vare sig man blir äcklad, road eller skrämd så kommer avvikande kroppar och annorlunda utseenden sannolikt fortsätta att fascinera oss.
Men vad som kommer att ses som avvikande om hundra år, det är en annan fråga.
Så jobbar vi med nyheter